alltså hormonrelaterad huvudvärk är ju inte det roligaste man kan genomlida. det gör jag i tre-fyra dagar, lyckligtvis inte varje månad, men den här månaden. vakna med huvudvärk, jobba med huvudvärk, somna med huvudvärk; man kan ju verkligen hålla sig för skratt. fast det går ju över.
nu har jag precis genomlidit ett möte som handlat om en inköpsrutin som inte följs, eller som följs ibland och ibland inte. person X påstår att jodå, de (som jobbar med det här) vet precis hur det ska vara och gör precis som det står i rutinen, det är bara det att...och så kommer det den ena bortförklaringen efter den andra. JAMEN DÅ HAR MAN VÄL _INTE_ FÖLJT DEN RUTINEN DÅ. fan vad trött jag blir, det är liksom inte första gången vi har uppe det här utan kanske hundraförsta. och alltid, alltid är det jag som blir utpekad som nån jävla miljöpolis eller gnällspik eller kort och gott "besvärlig" bara för att man är den som påpekar att gällande lagstiftning måste följas även om det nu råkar få konsekvenserna att somliga måste tänka till lite innan dom gör det där som dom alltid har gjort och som ingen har dött av, minsann.
idag ska jag på återbesök till min nya sjukgymnast. har fått ett nytt träningsprogram och tja, peppar-peppar så tycker jag nog att ländryggen har blivit lite, lite bättre på den här veckan som jag har kört det. inte bra naturligtvis, men åtminstone så att det går att urskilja en förändring, typ "innan gjorde det jätteont när jag gjorde *så här*, nu gör det åtminstone bara lite ont". och en vecka är ju inte speciellt lång tid, så jag hoppas att det kommer att bli ännu bättre på sikt. kanske blir jag till och med "bra" någon gång, hur det nu kändes.
i kväll väntar först städning, sedan är det uppstart för agilityträningen. det ska bli kul förstås, men jag är så trött, hade helst bara velat gå och lägga mig jättetidigt och få en massa timmar med djup och oavbruten nattsömn. men det blir inte i natt i alla fall, kanske i helgen. sen pratar mr S om att han och hans kompis ska paddla kanot på lördag. det får dom väl gärna göra för mig, bara jag slipper följa med och det slipper jag förstås, men sen är det tydligen oklart om de ska fortsätta det här umgänget hemma hos oss eller hemma hos kompisen och jag hoppas i smyg på det senare alternativet. jag har inget direkt emot den här kompisen, det är bara det att vi inte riktigt klickar och vi kommer aldrig till någon djupare relation än ytligt kallprat, och är det något jag tycker är extremt tråkigt så är det att ägna en helg åt ytligt kallprat. sen är det förstås mitt eget fel att vi aldrig kommer på djupet eftersom jag är lite socialt inkompetent och liksom inte har energi eller förmåga att BJUDA TILL och hålla igång ett samtal som inte intresserar mig någon längre tid. men sen samtidigt kan det ju inte BARA vara mitt fel, it takes two to tango och så vidare. men det här är en lite jobbig situation eftersom det är mr S' bästa kompis som han jättegärna umgås med, och jag känner att jag har noll utbyte av det. och det gör mig INGENTING att de umgås, det handlar alltså inte om att jag känner mig utanför eller så, det är mest att det är jobbigt att vara tvungen att konversera och trängas med en utomstående när jag vill ha egentid och lugn och ro. jag har verkligen exakt noll behov av att umgås med folk då. och där är vi helt olika och jag känner att det kanske är lite suspekt att inte ha några vänner som man umgås med, men det är ju inte mitt fel att min allra bästa vän är död och det inte finns någon som fylla upp det tomrummet. jag vet inte ens om jag vill ha någon som fyller upp det tomrummet för det blir ändå aldrig likadant.