livet snurrar vidare. jag vet inte om det är bättre eller om det bara är som jag fegar och inte utsätter mig för rörelser jag vet utlöser yrsel. trött är jag i alla fall och det är inte så lite ångestskapande för kontrollmänniskan i mig att ha det så här. och att inte veta om det ska vara så här i en vecka eller en månad eller tänk om det aldrig går över. tänk om jag bara hade kunnat få en rejäl förkylning istället. det är ju visserligen inte alls kul (frågan borde väl egentligen vara varför jag inte bara kan få vara FRISK), men man vet ju att det inte är för alltid även om det känns så när man ligger natt efter natt och inte kan sova på grund av rethosta från helvetet. men åh vad jag hade velat byta kristallsjuka mot rethosta från helvetet. men det kan man ju inte, så det är bara löjligt att ens tänka så. och, som min mamma alltid brukar påpeka, DET FINNS ALLTID DOM SOM HAR DET VÄRRE. inte för att jag ens skulle drömma om att berätta detta för henne, eftersom hon antingen avfärdar det med att det alltid finns dom som har det värre, och det finns det ju, jämt, men det är kanske inte alltid det man behöver höra när man mår dåligt. eller så, vilket är vanligare, freakar hon ut fullständigt och tror att det är något dödligt, livshotande men som kanske går över om hon ringer minst en gång i timmen för att fråga hur det är och om det är någon förändring. jamen tack, men nej tack.
igår jobbade jag, åkte hem, gick ut med hundarna och sen var jag helt slut. hade kunnat lägga mig raklång i soffan och somna, men visst nej, det går inte att lägga sig raklång utan att det känns som att hjärnan mosas av centrifugalkraften i yrselanfallet som följer. jävla piss det här alltså.