semestern börjar gå mot sitt slut. jag är rätt nöjd på det hela taget. ett bråk förmörkade några dagar, men det är ur världen nu. vi har inte gjort speciellt mycket, inte åkt någon särskild stans, inte träffat speciellt mycket människor. OCH JAG ÄLSKAR DET. jag upphör liksom inte att förundras över ett par här på gatan som har haft sin vuxna dotter med familj boende hos sig i flera veckor, och stått för både helpension och barnpassning från arla till särla. att folk står ut. fast det är klart att jag har för taskiga referensramar, det visar väl bara hur sorgligt inkompatibla vi är med varandra i min släkt där nästan allt umgänge sker av plikt och tvång och ingen skulle drömma om att hälsa på någon eller umgås bara för nöjes skull. undantag, jag och min bror då. men aldrig, och jag menar verkligen ALDRIG, har mina föräldrar passat mina barn, aldrig att de ens har gett mig så mycket som en sekunds avlastning. när vi var där och hälsade på när barnen var små så kunde de inte ens titta till dom när de sov så att jag kunde ta en promenad runt gården och få fem minuters egentid. så egentligen känns det här med att vi åkte dit på somrarna för att barnen skulle få uppleva att få vara på landet med mormor och morfar ytterst bortkastat. inte fan har de fått någon relation.
idag sms:ade min mamma mig och frågade vad min svägerska har för användarnamn på instagram, för hon hade "tappat bort" henne. då undrar man ju om det inte vore enklare att direkt sms:a till min svägerska men nä. regel nummer ett i vår släkt: kommunicera aldrig direkt, använd alltid ombud. ju högre möjlighet att budskapet förvrängs någonstans på vägen desto bättre. eller något.
äh. jag vet inte varför jag håller på och irriterar mig på det. kanske för att jag läser en massa bloggar om folk som åker hem till sina föräldrar och har toppensemestrar ihop. mor- och farföräldrar som umgås och leker med sina barnbarn för att de vill det. vuxna människor som kan "åka hem" och använda sitt föräldrahem som ett slags basläger från vilket man kan utgå och göra utflykter, träffa gamla skolkamrater och gud vet allt man har lust att göra när man har semester. folk som inte har en mamma som är en sjuttioårig jättebäbis som skriker "DÅ SKA JAG FÖLJA MED" så fort man tänker en tanke på att göra någonting på egen hand i sina forna hemtrakter och som blir skitsur om hon inte får det. som inte drar sig för att, och tyvärr skämtar jag inte nu, ringa var tionde minut för att höra om man inte ska komma hem snart om man mot förmodan skulle orka stå på sig och insistera på egentid.
ja, jag är väl avundsjuk helt enkelt. på folk som har normala föräldrar och som kan ha normala relationer som inte är intrasslade i brännande nervtrådar och dunkande varbölder så fort det handlar om att "umgås med släkten".