Sommarledighetsststusen är väl sådär i år. Jag känner det ibland som om hela mitt liv går ut på att balansera mående hos såväl gnällig dotter som make. Även om båda är underbara och fantastiska på sina sätt så blir jag trött, och sur. Framför allt på M, som ju ändå är den vuxna. Han verkar livskrisa lite och jag känner inte att jag orkar möta upp och vara förstående hela tiden. Att vi inte har mycket semester ihop och ingen semesterresa utan mest hälsat på släkt, haft besök och hängt hemma jag väl inte heller underlättat. Jag tror att vi båda känner oss besvikna över sommaren trots att den ju verkligen levererar vädermässigt och vi har hunnit med en massa badande med en överlycklig ljuvlig tvååring. Och i min mage växer en ny liten familjemedlem och början på livet som tvåbarnsmamma. Häftigt, och samtidigt så bortglömd graviditet till skillnad från förra gången då allt fokus låg på det växande.
