Inte min tur än

Barnens sommarlov började igår eftermiddag. Jag och Sambon jobbar vidare ett tag till.
Personligen växlar jag väldigt mellan en hög takt med flyt och dålig stress med dålig progress.

Jag längtar hysteriskt efter lugna mornar med en kopp kaffe i handen. Är inte helt och hållet säker på att de finns. Kanske inte ens under semestern. Men just nu vägrar jag en ens tänka den tanken klart.
Jag längtar efter att få ro i hjärna och själ att pyssla med något. Jag har flera pysselprojekt. Inget utav dem speciellt stora.
- Jag ska måla iordning en skänk som ska stå i uterummet
- Jag ska måla iordning vårt gamla IKEA-bytbord. Sen ska Sambon få bygga om det till ett blombord
- Jag ska klippa och torka lavendel som sen ska bli små doftpåsar till vår bänk i hallen. Det är enda stället jag använder doftpåsar. För vantarna och mössorna som ligger däri får en unken lukt utan.
- Jag vill bekämpa lössen som kommit på rosor, bolltistel och silvereken.
- Jag ska ersätta mina trista smultron med förhoppningsvis roliga smultron.
- Göra iordning kring bärbuskarna.
- Plantera träd

Eftersom jag inte fixar att börja med något utav dessa innan jag får en liten lugn stund så hittar hjärna på andra saker att fundera på. Hjärnan vill inte vara still när jag har den här stress och koffein-nivån. Så det snurrar en massa tankar.
Och som sagt, när inget egentligen blir gjort tenderar hjärnan att klura på sånt som är för stort eller är ämnat för att göras nu.
Så hjärnans favoritsysselsättning nu är att fundera på min mammas rabatt på landet. Den vill jag gräva upp, gärva ur, fylla på med ny jord och sen plantera om hela skiten.
Det projektet tänker jag se till att få gjort med grävmaskin. Det projektet är inte ämnat för i år.
Vad bra att hjärnan jobbar på det dårå. För jag har ju så lite just nu som hjärnan borde jobba på.

Härligt.
Hjärnan och jag. Vi är ett team. Or not.