Jag är tacksam för att barnen har samma behov som jag av att vara i fred och i tystnad ibland. Intensiv dag på jobbet igår, väl hemma målade jag en möbel på balkongen, det ena barnet lekte med bilar, det andra höll på med samlarobjekten, snäckor mm. Var och en i sin värld och det är kraftsamling för mej. Av egoistiska skäl är jag glad att barnen inte vill ha konstant bekräftelse, hjälp, samtal.
Å andra sidan - ibland har jag känt att det skulle vara lättare att var en person som bubblar på om det vardagliga, snickesnackar och tycker det är roligt att berätta storys. Socialt sett alltså. Särskilt i tonåren var det ibland trögt att inte vara en easy going person som alltid har något att prata om, jag hade så lång väg från insidan och ut. Möjligt att barnen kommer få lättare än mej att växla mellan introvert och extrovert. Möjligt att de inte får det - och att det inte kommer vara ett problem för dem.