Hur mycket kan man njuta av att vara ensam i stan med familjen på annat håll? Så mycket så jag nästan skäms är svaret. Jag är hemma och jobbar, och går på riktigt hemma och ler åt tystnaden, all tiden och att det bara är jag som flyttar på grejerna. Hamnat plånkan på golvet på toan låter jag den ligga, jag vet ju var den är. Låter som en småsak, förstår jag, men för mej är det alltså skönt, avkopplande , fritt.
Jag jobbar men upplever det som att jag har galet mycket tid. Två kvällar har jag suttit på uteservering med mycket kära och bra människor, har läst, joggat, gått på massage. Inga stordåd men utan ansvar för andra, utan tider att hålla sig till, är det bara så nice. Lite dåligt samvete har jag när sambon klagar över i intensiteten som han är mitt i. Men njutningen är helt klart större. Åh, vad jag behövde detta