dagarna går sakta nu. sista jobbdagarna innan semestern känns lite som dagarna innan julafton när man var liten. vi har fortfarande väldigt lite planerat, och det känns skönt. det känns som att vi är på väg in i en bra loop nu, och det känns också skönt. för gudarna ska veta att den senaste tiden inte har varit för rolig. det känns som att vi har vadat genom ett träsk av stress, irritation, jobboro, missförstånd, trötthet, mera stress och allmän stingslighet. men nu börjar det kännas som att vi har fast mark under fötterna igen. skönt.
mr S' jobb gick inte i konkurs. inte just nu i alla fall. på fredag stänger de för semester i fyra veckor och under den tiden lär det väl inte hända något drastiskt, får man väl hoppas.
och jag sitter på mitt jobb och håller på att gå upp i limningen av irritation. för att folk inte gör rätt, för att jag och S måste lägga oceaner av tid som vi inte har på att reda ut saker som i huvudsak har orsakats av att folk är dumma och lata och inte förmår ta till sig vare sig muntlig eller skriftlig information. irriterad på min assistent för att hon för är så jävla oförmögen att se HELHETEN och förstå principer. att om man säger att någonting funkar så för ditt och datt så gäller det allt inom ditt och datt. när man har fått tjugo frågor kring enskilda komponenter inom ditt och datt och varje gång bekräftat att ja, det är rätt, och förklarat principen, och den ändå inte går in. hon måste fråga hela tiden. om precis allt. jag måste bekräfta hela tiden att hon gör rätt, tänker rätt, har gjort rätt. även om det handlar om saker som görs i princip varje dag och som det finns skrivna instruktioner och rutiner för (som hon självklart har tillgång till).
och varje morgon kommer hon in på mitt rum och frågar vad som ska göras idag. och för henne är det EXAKT SAMMA SAK varenda dag och det är att ta vid och ta över de analyser från kvällsskiftet som jag har förberett och påbörjat under morgontimmarna. är trött på att säga exakt samma sak till henne varenda morgon. hon klarar ju alldeles uppenbart av att sköta sitt jobb alldeles utmärkt när jag inte är här, så det är ju inte som att hon svävar i ovisshet kring vad som ska göras och inte göras. men det är väl kanske hennes sätt att vara social, jag är ju dålig på sånt och tycker ju mest det är jobbigt med folk. speciellt nu, med stress, trötthet och pms i bagaget. igår höll jag på att explodera för att en person stod så nära mig att jag kände hens andedräkt mot mitt skinn. alltså inte illaluktande, bara att personen ifråga andades och STOD FÖR JÄVLA NÄRA MIG. vad är det med folk som inte begriper sig på det här med kroppsrevir. herregud att bo i en storstad och behöva trängas med folk på bussar och tåg dagligdags, jag hade blivit tokig. tur jag bor på landet. tur jag har ett sånt jobb och sådana arbetstider att jag inte behöver ha med folk att göra jämt, jämt, jämt. på riktigt, hur orkar folk?
och om man säger "grinden till området skall vara stängd" och "dörren till det rummet ska vara stängd" och allt ändå lämnas öppet var och varannan dag, vad är det folk inte fattar? samma människor som dessutom gnäller över "alla utländska chaufförer som springer omkring överallt inne i fabriken" och vars huvudsyfte då absolut inte är att leta efter en truckförare eller en toalett utan självklart är de där bara för att sno åt sig känslig information. men att stänga en grind eller en dörr går ju inte för då måste man ju ÖPPNA den igen, det krävs ju verkligen jättestora insatser för det. VA? fan, jag älskar verkligen den svenska arbetsrätten men ibland har man ju bara lust att ha möjlighet att avskeda folk rätt av när de är såna jubelidioter.
ja. sånt är läget just nu. semester och mindre hormoner står högt på önskelistan.