Tankar igen

Jag läser ett inlägg någon delat med sig av någon annan på Facebook. Det är ett inlägg från en mamma vars son höll på drunkna i poolen. Men pojken räddades snabbt upp ur poolen och faran var över.
Eller ja. Det var vad hon trodde. Texten är på engelska och där kallar hon det secondary drowning. Jag tror att det heter lungödem på svenska. Något som kan inträffa när man fått in stora mängder vatten i lungorna och det kan bli ett dödligt problem flera timmar efter olyckan.

Jag läser hennes historia och tänker "Det där visste faktiskt jag. Jag vet att även om man drar upp en människa ur vattnet och hen verkar okej, så ska man alltid till sjukhus och kollas upp. För det har jag sett på Baywatch"

Jag ler först åt tanken. Att det faktiskt är så att jag lärde mig det från Baywatch någon gång på 90-talet.
Sen blir jag lite ledsen och där efter en smula arg.
Jag simmade en gång i tiden i simklubb. Min simkarriär var inte på något sätt en lång och lyckad sådan. Men efter jag själv slutade simma så var jag simtränare till barn i mer än 10 år. Och när jag tänker på de timmar jag spenderat i simhallen, övervakat barn som lär sig simma. Ja då blir jag fan i mig förbannad att jag har lärt mig fakta om drunkningsolyckor från Baywatch.

Att inte jag sitter på en bra information från en utbildad livräddare när jag har haft den fritidssysselsättning som jag ändå har haft. Det är skandal.
När jag slutade vara simtränare och hade flyttat till Göteborg gick jag på eget initativ en hjärt- och lungräddning.
Men vet ni vad, den kursen lär man sig faktiskt inte alls vad man ska göra vid en drunkningsolycka. Så fortfarande, än idag, är min källa Baywatch. Och ja, nu Facebook dårå.

1 timme. Det skulle nog räcka långt. 1 timmes instruktion av en utbildad person. Så hade jag varit ett strå vassare simtränare. Kan jag tycka.

Jag ville bara skriva av mig idag.
För min simtränarkarriär är snart 15 år gammal. Så även det här är gammalt vatten under broarna.