Några tankar från mig

Så Sambon hittar en fantasi på Hemnet.
Att flytta ännu längre från stan. Drömmen skulle vara att inte jobba där vi jobbar idag. Att lägga ner själ och hjärta att restaurera något gammalt till ett nytt liv på landet. I fantasin finns stora växthus med odlade grejer. Kanske lite lamm. Och höns.

Det finns människor som gör detta. Byter liv. Byter inkomst. Byter fokus.
Just nu, när jobbet suger och semestern är mer efterlängdad än någonsin låter fantasin riktigt lockande. Fast jag är ju inte personen som byter inkomst och ändrar alla förutsättningarna. Nix. Inte. I fantasin går det fint. Men inte i min verklighet.
Så jag målar upp en fantastisk lottovinst och sen broderar jag ut bilden precis som jag vill.

Sambon är lite av annat skrot och korn. Han är lite sugen att pröva på att byta liv. Att göra något som inte var väntat av oss. Att testa.
- Hur farligt kan det va? -
Det är lite av hans inställning.
Och jag lockas av hans vågade inställning. Det ilar och pirrar så där lite spännande.
Men jag vågar ju så klart inte. Inte på riktigt. Hur skulle jag någonsin klara av att sova om nätterna om jag inte visste att jag har pengar den 25e och det kommer vara tillräckligt så jag klarar mig med marginal.

Sen vet jag ju faktsikt inte om jag egentligen skulle gilla ett sånt där liv. Men det är som om hjärnan är uttråkad och detta var en rolig lek att ägna sig åt. Så hjärnan spinner på som den vill.

Samtidigt. När jag går på vår grusade landsväg, mellan ängar av havre, slås jag av hur mycket jag älskar platsen vi bor på. Vårt hus. Vår tomt med sin gärdesgård och nyplanterade häck. Min rabatt och planerna vi har. Älskar skogens stigar och mina rundor i området. Ängarna och djurlivet som hela tiden finns där.
Jag hade svårt att komma på plats till en början. Stördes av att det inte riktigt fanns någonstans att ta vägen. Att det enda man kunde göra var att gå vägen framåt tills man inte ville längre, då fick man vända och gå tillbaka. Men nu har jag hittat mina snurror. Vägar som tar mig runt på olika sätt. Jag har landat i att inte ha någon väggren utan dela min plats med bilar. Och hästar. Och hundbajs.
Jag har förlikat mig med vinden. Sen inglasningen kom på plats kan jag ha överseende med att det nästan ständigt blåser. Jag tycker om känslan att bo på landet. Men att sen komma in i det lilla, lilla villaområdet där nästan alla är nybyggare med storslagna planer.
Jag ger inte så mycket för de gamla husen i området. Där är man trött och har sen länge kapitulerat. De har samlat på sig skrot och skit som aldrig vill flytta. Som små skrotupplag står tomterna och förfaller. Men i de nya husen bor kraften. Att skapa. Och jag andas denna kraft och ser deras resultat.

Sambon surfar vidare på Hemnet. Jag ger mig ut och springer.
Det är juni. Och det är kallt.