En nästan tom pizzeria. Det är varmt. Vedugnen värmer hela lokalen. Jag sitter i vid hörnbordet. Alldeles vid fönstret. Jag har min bok med mig. Jag har ingenstans som jag ska vara. Jag har inte bråttom. Ingen idé att ha dåligt samvete.
Jag slår upp boken. Efter en stund kommer salladen in. Först blir jag irriterad. Det känns inte som om det ligger mycket på tallriken med tanke på att den nästan kostade en hundring. Jag öppnar koppen med kall vinegrett. Drittlar över och vänder blad i boken.
Medan jag läser raderna tar jag en tugga från.
Det smakar Grekland. Salladen smakar Grekland. Så där som sallader nästan aldrig gör här hemma i Sverige. Främst för att grönsakerna här inte lyckas få samma smak som de får där nere i solen och värmen. Men den här är verkligen perfekt. Så gott.
Jag sitter där en lång stund. Med min sallad. Min bok. Min tid.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte