tröttheten och håglösheten hänger som ett litet moln över mig. jag och S pratade om det igår, det här med att jobba som vi gör i en säsongsbetonad bransch. det funkar ju att ha en jävelstressig period när man vet att det blir lugnare sen. men förra året blev det knappt något "sen", säsongen varade ända in i december, sen var jag visserligen ledig i tre veckor över jul och nyår men sen blev det så extremt rörigt och stressigt när vår chef var med om en olycka och hamnade på sjukhus och tja, sen var vi plötsligt igång igen och innan vi visste ordet av hade högsäsongen börjat och det kändes som att vi låg back redan från början. och till detta all ovisshet kring ekonomin och uppsägningar och konkurshot och fan och hans moster. det kanske inte är så konstigt om man är...lite trött. jag längtar efter semester. det är två och en halv vecka kvar, tolv arbetsdagar. det är bara att härda ut.
igår var det löneförhandling. eller "lönesamtal", för någon förhandling var det verkligen inte. när det knappt finns pengar att betala ut lönerna med och än mindre att betala leverantörsfakturor så att det går att driva verksamheten så passar det sig inte riktigt att slå sig för bröstet och tycka att man är värd en saftig löneökning, åtminstone tycker inte jag det. avtalet säger 1,6 % löneökning och jag var beredd på att det var vad jag skulle få, men chefen tyckte att jag kunde få 2,6 %, så det får man väl vara nöjd med antar jag. man har ju i alla fall ett jobb. bläh vilket härligt underdogresonemang, men som sagt. har man levt med domedagsstämning och uppsägningar och konkurshot och allmän ovisshet så länge som vi har gjort så vet man tydligen sin plats.
jag knogar på med min sjukgymnastik och tror mig ha blivit en aning bättre, och det är ju kul. sen kom det ett hurtigt mail från tjejmilen att nu är det bara 12 veckor kvar, och när jag nu vet att jag med största sannolikhet inte kommer att vara med är det ju mindre kul. och jag ser folk som löptränar överallt, överallt, exakt överallt just nu, och det är inte längre något som jag kan identifiera mig med och det känns väl sådär. å andra sidan, att ständigt försöka balansera sin träning mot diverse skador och krämpor känns faktiskt också bara sådär. jag får försöka hitta någon slags mental balans mellan vad jag vill göra och vad jag klarar av att göra. trist.
igår pysslade jag lite med veden som ska klyvas och staplas, idag ska vi åka till soptippen och slänga skräp. det är såna saker som ger frid i själen tror jag.