Avslut

Jag springer i trapporna på väg till ett möte. Tvärs över ljusgården ser jag ex-pojken. Och jag blir glad att se honom. Känslan förvånar mig. Jag är ju personen som inte riktigt kommer känslomässigt vidare. Jag får inga bra avslut och packeterar känslorna och går vidare i livet. Jag stannar kvar i de komplicerade känslorna som gärna finns efter att ett förhållande har misslyckats.

Jag har alltid haft det så. Vilket resulterat att jag inte kan transformera ett förhållande till en vänskap. Inte ens med tid som får läka såren. Jag fastnar i en osäker grund där jag inte vet hur jag ska förhålla mig till människan. Och när jag blir osäker gömmer jag mig alltid bakom ironi och skarpa kommentarer. Vilket så klart leder till en ganska kylig situation. Jag väljer också att försöka se oberörd ut och ignorera. Inte heller funktioner som hjälper till att skapa en vänskap värd att vårda.

Så här har det alltid varit. Så jag har lite grann förlikat mig med att sån är jag. Och det funkar väl okej. Problemet är att bristen på avslut alltid kostar energi. Energi som man inte får ut något av. Det är bristen på avslut som föder ältandet. Och jisses så mycket ältande jag har ägnat mig åt genom åren. Jag kan älta saker som är många år gamla. Gamla oförrätter. Situationer där jag känt mig svag eller i någon nivå känslomässigt utsatt. Har du sårat mig? Ja, gissningvis har jag ältat den händelsen mängder av gånger under mina sömnlösa nätter.

När jag 2008 kom tillbaka till samma arbetsplats som ex-pojken tyckte jag att det var så jobbigt. Han försökt vara vänskaplig och jag tyckte han var påfrestande. För jag inte klarar förvanligen. Att gå från någon som man delar allt med. Sina känslor, tankar och kropp. Till att vara vänner som pratar om många saker men har mängder av områden som inte får beröras. Jag tycker det är så sjukt jobbigt att hålla reda på vilka områden som är förbjudna. Och jag klarar inte att lägga det som varit bakom mig.

Så jag bemötte honom genom att vara kort i tonen. Eller inte se honom. Väldigt moget. Men det var ju just det här som jag inte kan. Och det kostade en massa energi. Även om det tar 2 minuter att korsa gatan i god tid så att vi inte möts så har energin som passerar kroppen varit en strid ström. Och den fortsätter strömma en lång stund efter. Resten av dagen småduttar energin kring mötet som aldrig skedde.

Och här är jag. Glad att se honom. Lutar mig ut över kanten och vinkar. Han ser mig inte. Så jag vänder om, tar korridoren mot honom. Så tittar han upp. Han pratar i telefon. Jag ler och vinkar. Han skiner upp och vinkar tillbaka. Jag är ju sen och han upptagen. Så jag vänder om igen innan jag nått fram. Ville bara vinka och säga hej. När jag fortsätter trappan upp vinkar han lite till. Och jag känner mig lätt om foten och istället för en energiförlust så strömmar energin till mig.

Fy fan vad skönt det är att ha avslut. Vilken lättnad det är.
Och jag känner mig lite stolt. Hoppas att detta är ett tecken på att jag mognar och utvecklas.