Vi är inne på vår fjärde sommar i huset. Fjärde. Det känns helt galet.
Första sommaren byggde vi altan.
Andra sommaren anla vi gräsmatta. Och fick en grävare att göra iordning uppfarten.
Tredje sommaren byggdes en stenlagd frukostplats och så byggde vi vårt uterum.
Nu är det alltså fjärde sommaren och vi sätter häck mellan oss och grannarna. Samt en gärdesgård mot nästa granne. Sen har vi tredje grannen där det ännu är lite oklart vad som kommer bli och när.
Och herrejisses vilken cirkus!!!
Det har varit en sån sörja. Av viljor. Plånböcker. Prioriteringar. Och dålig kommunikation. Vi håller väl oss ganska väl med alla, plus att vi har råd att säga ja och vara med att betala vår del mot alla grannar. Så vi försöker hålla lite låg profil, men det spelar ju ingen roll. Man dras ju in i alla fall eftersom det är många som måste komma överrens om det ska bli av.
Granne 1 driver häckfrågan mot oss och granne2.
Vi säger ok. Granne 2 säger - vi har inte råd med ert förslag.
Granne1 säger - då gör vi det själva.
Tryckt stämning.
Granne2 har problem med att Granne3s hund kommer över på tomten och bajsar. Typ dagligen.
Granne2 tycker att de har tagit upp frågan med Granne3 och nu har granne2 lessnat och vill inte längre ha det så här.
Så när de får höra att vi och Granne3 ska sätta upp grädesgård, ja då blir de pigga på att sätta upp en sådan på gränsen mellan oss 3.
Vi nickar och säger - visst, inga problem för oss.
Men Granne3 anser att de inte blivit tillfrågade. Jag vet inte vilket. Så de vill inte vara med och betala. Och Granne2 vill inte bråka. De vill bara slippa den bajsande hunden. Jag blir så trött.
Helgen har varit lätt galen.
Men vi har i alla fått oss en fin ligusterhäck. Och imorgon kommer i alla fall en gärdesgård upp mellan oss och granne3. Om vi även får en gärdesgård mot granne2 får visa sig. Vi vet inte vad som gäller där. Men nu har vi slutat intresserat oss. Vi få vika upp plånboken och pynta när det sker. End of that story. Hoppas jag.
I allt det här ligger det ju förstås tonvis av känslor till höger och vänster. Jag har en hel del åsikter, men nu låter jag allt vara. Betalar och ägnar mig åt mitt.
Så vad är mitt då? Vad är mitt liv just nu?
Jobb. Känns det som.
Jag jobbar egentligen inte mer än vanligt. Men alla problem jag har är på jobbet. Och där är problmen en konstant ström. Nu börjar jobbtankarna dyka upp när jag ska sova. Känner igen stresstecknen. Än så länge är det hanterbart. Rent stressmässigt. Men det är pain in the ass!! Och jag är lite orolig att detta inte är bara ett temporärt problem för att jag fortfarande är lite för okunnig.
Annars är vårt liv ganska stilla. Vi jobbar. Äter. Pussar och bråkar på barnen. Vi har planer för köksträdgården. Inga planer för semestern. Jag är ute och springer. Häromdagen sprang jag 11.5km på under 6minuter/kilometer. Det kändes helt otroligt stort för mig.
Jag hade målet att springa 10km i år. Och att springa det mer än vid ett lopp bara utan ha det som en möjlig träningspass. Men inga tidskrav fanns.
Så sprang jag milen på en timme för några veckor sen. Bara så där. Och nu sprang jag milen under timmen och bara fortsatte att springa. Jisses. Vad ska jag ha för mål nu då?
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte