Jag blev så ledsen

I förrgår glömde vi att öppna fönstrena i uterummet. 63 grader visade termometern när Sambon kom hem. Jisses. Alla mina fina pelargoner som verkligen var på gång att blomma loss ordentligt. Mina små fina tomatplantor. Salladen. Allt hade tagit grym stryk. Nu är pelargonerna näst intill döda. Några kanske återhämtar sig. 4 av 10 tomatplantor klarade sig, resten är bara att slänga. Och salladen... ja, där är det väl bara att rycka upp allt och så om igen. Men det var väl i och för sig dags att göra i alla fall.

Det låter kanske lite löjligt, men jag blev så där ordentligt ledsen. Det är kanske bara blommor, men det finns något speciellt när man märker att ens växter trivs och frodas. Och de gjorde verkligen det. De mådde så himla bra. Uterummet var så fint med alla växterna och blommorna som var på gång. Och nu ser de alla halvdöda ut. OM inte heldöda. Igår rensade jag pelargonerna och klippte ner dem för att ge dem en chans att klara sig.

*skrattar* Gud så töntig jag känner mig. Som men liten hönsmamma kring mina växter. Som får blödande hjärta när de far illa. Men så är det. Jag berättar inte det för människor i min verkliga värld. Men här i min dagbok måste jag ändå få ur mig det. För jag har svårt för den ledsna känslan. Jag har svårt att hantera den. Inte specifikt för några plantor. Utan känslan som sådan. Ledsenhet tar hela min kropp i besittning. Och även om jag inte går och tänker på det hela tiden så känner jag det i kroppen. Inget känns riktigt bra. Går med en obehagskänsla. Det händer att jag glömmer bort att jag är ledsen men går och känner mig obekväm. Tillslut stannar jag upp och undrar vad det är som inte stämmer. Och då kommer jag på att jag var ledsen över något.

Det kan ta dagar att skaka av mig ledsenheten. Även om det jag blev ledsen inte egentligen var så allvarligt. Allt beror på hur långt jag lät det komma in. Och eftersom jag är lite av åsikten att ledsen är man om någon har dött (lite överdrivet... men ungefär) så tenderar jag att tycka att sakerna jag är ledsen över är rena skitsaker. Så jag skjuter det åt sidan. Och då ligger det ju där. Fyller mig medan jag ägnar mig åt annat.

Jag börjar ändra åsikt kring ledsenhet. Har insett att det är en värdefull känsla som bör tas på allvar och få finnas med uppmärksamhet när den är där. Precis om glädje och ilska får. Att det är viktigt att vara ledsen när man känner så och att erkänna den.
Så här gör jag det. Erkänner den. Pratar om den. För att på så sätt få den att landa och gå vidare.
Att försöka lära mig att hantera att jag är ledsen har jag jobbat med i flera år. Det går långsamt. Men jag utvecklas.