Jag vill ju att alla ska gilla honom

En kompis med familj ska komma över i helgen och hälsa på. Nu kan det råka bli så att vi tillsammans med grannarna just då får en häck levererad. Eftersom vi ska sätta häcken med grannarna så är det ju en del synkande. Få ytterligare en granne att komma med en liten grävmaskin och gräva dike. Köpa jord och plantera. Det ska vara på tider då det funkar för både oss och grannarna.

Det är ju som det är och jag säger till min vän att det kan nog bli så att Sambon får ägna sig åt häcken när de kommer. Men det kan ju funka ändå eller hur?
- Ja. Det går väl bra. Han behöver väl äta i alla fall, och vi kommer ju över vid lunch. Och han brukar ju inte vara med ändå så.

Så är det ju. Hon är min vän. Och Sambon har nästan aldrig hängt med över till dem. Jag har kommit dit själv med ungarna på både fika, barnkalas och dop. Sambon har prioriterat annat. Barnkalas har han velat slippa undan eftersom ljudnivån på kalas gör att han blir lomhörd i flera dagar efter. Hans begränsade hörsel gör honom känslig. Och jag kan tycka det är ok. Sen har han velat få tid att bygga eller fixa. Vi har ju haft att göra. Och Sambon har haft svårt att släppa alla sina projekt han har här hemma. Han vill inte åka runt och umgås med folk när han vet att han har en massa hemma.

Egentligen tycker jag inte att Sambon har prioriterat fel. Men det hugger ändå när min vän säger som hon gör. Hon har ju helt rätt. Men jag har lite svårt att hantera att mina vänner uppfattar min sambo som en ganska osocial grinig snubbe som inte har intresse av att ses. Jag vet ju vad jag tycker om mina kompisars pojkvänner som är såna.

Jag har alltid värdesatt socialkompetens oerhört högt. Jag själv var ju personen som alltid satte ett socialt event före allt annat. Jag säger att jag var, för jag kan inte riktigt påstå att jag är sån längre. Men jag är ändå en sån som vill hitta tillbaka till mitt sociala liv. Och att min Sambo ska vara ett självklart inslag i det.
Men tänk om det inte är så? Nu kan vi ju skylla på att vi har en massa saker att göra. Men när tar det egentligen slut? Sambon tror nog att det tar slut. Jag tror det faktiskt inte. När de stora projekten tar slut så kommer hobbyprojekten igång. Jag när nästan helt säker.

Jag ser på Sambons föräldrar. Främst hans pappa. Har ingen lust alls att ränna runt och hälsa på folk eller åka bort och göra massa olika saker. Gå hemma och knota är hans högsta önskan. Få ägna sig åt sitt. Och jag tror inte det här äpplet har fallit långt ifrån trädet.

Jag tänker också på något annat som en annan kompis sa för många år sen
- Man får värdera de positiva sakerna med sin partner högt och sen får man fråga sig om de negativa går att leva med.
Och jag tycker min Sambo är underbar. Jag älskar det mesta av vårt liv vi har. Jag skulle bara vilja att mina vänner också tyckte om honom. Men där måste jag ärligt säga att han gör inte mycket för att det ska bli så. Visst, jag kan väl tvinga honom att följa med. Men det är inte riktigt det jag vill. Jag vill att han ska vilja.

Nåja. Jag kommer väl inte anstränga mig en massa för att ändra på ett skit just nu. Min vän får tycka vad hon vill om Sambon. Och Sambon får väl göra vad tusan han känner för. Det svider lite nu för att hon sa så och att det är sant.