återbesök hos sjukgymnasten på idrottsskadekliniken idag. och det var ju ingen munter historia. alltså, jag HÖR ju själv hur det låter när jag berättar om de senaste årens löpträning. det var foten och det var höften och det var knät, och nu: ryggen. och sjukgymnasten sa det som jag inte ville höra men som jag gissningsvis själv hade sagt till någon som dragit en historia liknande min: att du kanske skulle ta och sluta med löpträning? och så förklarade han. om instabilitet och överrörlighet och kotor och diskar och ledband och muskler och att det inte på något vis är kört för all framtid, men JUST NU ska jag inte ägna mig åt löpträning eftersom belastningen i det instabila blir för stor och kroppen måste ha tid och yadayadayada. hur länge JUST NU varar är för närvarande oklart. det kan vara till midsommar, men lika väl till nyår. under tiden ska jag bara träna ännu mer bålstabilitet, ska få ett kompletteringsprogram till mina pilatesövningar, och till exempel cykla, simma, promenera. men inte springa.
så med största sannolikhet kommer jag inte att springa någon tjejmil i september och blir inte det av så lär det inte bli något göteborgsvarv 2015 heller, som S och jag har planerat i över ett år nu och jag börjar nästan lipa bara jag tänker på det. jag blir helt knäckt av alla träningsgurus som bara påstår att alla kan springa, alla är BORN TO RUN, det är bara en fråga om att vilja. jaha, men hur mycket jag än vill så FUNKAR DET JU INTE. jag har behandlats hit och dit, jag har vilat långa perioder, jag har rehabiliterat, haft träningsprogram, provat olika skor med och utan inlägg, barfotalöpning, stretchning, tens, antiinflammatoriskt, liniment, men faktum återstår ju. att så fort jag börjar löpträna igen så får jag en ny skada i present av mitt JÄVLA måndagsexemplar till kropp. är det inte foten så är det knät så är det höften så är det ryggen och nästa gång säger väl någon att det sitter i huvudet, att det är psykosomatiskt och då tror jag att jag eventuellt kommer att döda den personen.
och det är ju inte som att jag inte har smärtproblem redan. jag fattar ju att det inte är normalt att det känns som att man har stora blåmärken bara man trycker lite lätt någonstans på sin kropp, jag fattar ju att det inte är normalt att vara tvungen att äta receptbelagda värktabletter stup i kvarten och att knappt ens de hjälper ibland, jag fattar ju att jag har PROBLEM med min nacke, mina axlar, mina skulderblad. men det har jag ju liksom lärt mig att leva med, jag tycker ju ändå att jag sköter om mig, tänker på hur jag lever, försöker leva bra med avseende på kost och motion och hälsa. men nä, jag ska tydligen inte ens kunna springa ett par gånger i veckan. FASTÄN JAG MÅR BRA AV DET. i själen alltså. men kroppen vill ju uppenbarligen inte. och faktiskt, jag är något så djävulskt trött på smärta just nu. det finns väl kanske en gräns för hur länge och hur mycket man kan bita ihop innan man faktiskt tröttnar på att inte kunna ta ett enda steg, bokstavligt talet INTE ETT ENDA STEG, utan att känna av någon uppenbarligen träningsrelaterad grej, fot, höft, knä, rygg, som lösgör sig ur bakgrundsbruset av smärta och hugger knivar, kastar pilar, stöter in spjut i redan spända nervbanor. varje dag, varje vaken sekund. och så ska man bemöta "alla kan springa" och att det bara är en fråga om att vilja.
kanske orkar jag faktiskt inte mer nu. jag som aldrig ger upp kanske faktiskt ger upp nu. kastar in handduken och ger fan i alltihop.