jag är helt sjukt trött, kanske borde jag börja med järntabletter igen? fast jag tror inte jag har järnbrist, jag tror jag är utmattad på grund av att jag stressar för mycket och nästan aldrig bara är hemma och tar det lugnt. och för att det finns energitjuvar i min omgivning och det är väl lätt att säga att man ska göra sig av med dom men svårt när den största av dom är ens egen mamma som minsann inte låter sig göras av med i rappet.
dom var ju hos oss i valborg och det gick väl någorlunda smärtfritt, men alltså GUD vad min mammas förhållande till mat är sjukt. hon har alltid varit väldigt överviktig, alltid jojobantat, alltid använt mat som både belöning och bestraffning till både sig själv och sin omgivning. det är väl rena turen att jag och min bror slapp tillbringa våra tonår inlåsta på psyket med sondmatning för att komma upp i 35 kilo som vår syster. hon är "frisk" nu sedan många år, men samtidigt är hennes äldsta son jättefet och kan inte kontrollera sin mathållning och hon är uppenbarligen helt oförmögen att hjälpa honom. eller så går det inte, kanske ska det vara en per generation som freakar ut när det gäller mat, inte vet jag.
men alltså mamma då. för kanske 10 år sedan tog hon tag i det här med sin vikt. slutade äta onyttigt, började motionera i visserligen rätt liten skala, men från att ha tagit bilen till brevlådan så var det ju ändå ett stort steg. och körde på det tills hon i princip hade halverat sin vikt och var att betrakta som rätt normalviktig. och blev en ny människa, en som plötsligt kunde lämna hemmet, åka på små utflykter, köpa nya kläder, gå på fotbollsmatcher, till och med göra en och annan resa, sånt som alltid varit för besvärligt innan. hennes och min relation förändrades väl inte direkt, men det är ju lite lättare att hantera en människa som kan tänka sig att säga "ja" någon gång jämfört med en som kategoriskt säger nej till allt för att det är så besvärligt.
sen hade hon ett återfall, hon tänkte "unna sig" lite över någon jul och så gick hon väl upp litegrann, och efter jul blev mormor sjuk och då hade hon inte kraft att ta tag i det och sen dog mormor och då orkade hon inte ta tag i det då heller och så gick det veckor och månader och plötsligt var hon tillbaks på sådär en 150 kilo igen och med det hade allting blivit så besvärligt igen att man måste ta bilen till brevlådan och be alla gå och hämta saker åt sig eftersom det är så jobbigt att resa på sig.
men: hon skärpte sig igen. stramade åt kosten, började motionera och det tog ett par år, men sedan var hon normalviktig igen. och med det mer glad och positivt inställd till livet. men nu undrar jag om hon inte är på väg mot ett nytt återfall. de var ju som sagt här och hälsade på i valborg. då var upplägget att vi skulle åka till N och D på första maj och äta brunch där. och så skulle vi förstås äta någon form av middag på valborg. men i övrigt så var det inga direkta utsvävningar planerade.
så här blev det: när de kom på eftermiddagen så höll jag på att baka en chokladcheesecake med oreokex eftersom jag sett ett recept på det i någon tidning och var nyfiken på hur det skulle smaka. när de kom var den inte riktigt klar, mamma gav order om kaffe och det var väl en rimlig begäran för de hade ju ändå åkt bil några timmar. pappa och jag tog varsin slät kopp, mamma sa "jag måste ha en macka, jag har tagit med mig eget bröd" och halade fram en limpa som var späckad med nötter och frön och frukt och tryckte i sig tre skivor av det till kaffet.
eftersom det var fint väder så föreslog jag att vi skulle åka till en liten restaurang vid havet och äta en sen lunch. det var alla med på, så det gjorde vi. när vi ätit lunch sa min mamma: "nu skulle det vara gott med en glass". varken pappa eller jag ville ha, men när vi gick till parkeringen så sa hon att hon skulle gå bort till en kiosk och köpa en glass, var det någon som ville ha? nej, det var det inte. "nä, då struntar jag också i det", sa hon och så satte vi oss i bilen och körde hemåt. sen blev hon som ett barn, alternativt en knarkare. "du får stanna någonstans, jag måste ha en glass", "finns det ingen mack eller något utmed vägen?" "jamen här framme måste det väl finnas någon kiosk"? jag sa (som till ett barn) att det fanns glass hemma i frysen och vi pratar här om sådär 20 minuters bilresa, men det hjälpte inte, när jag stannade för att tanka så for hon in på macken och köpte en magnum som hon stod och mulade i sig mellan bensinpumparna. sen hann vi inte mer än sätta oss i bilen igen förrän hon började tjata om "den där chokladcheesecaken, undrar hur den smakar"? "när ska vi äta den där chokladcheesecaken"? och i princip samma sekund som vi kom innanför dörren så var det "sätt på kaffe", "ska vi äta chokladcheesecaken nu?" och så vidare. ja, fram med kaffe och cheesecake, jag, pappa och mr S tog en bit var, mamma tog två, plus en apelsin. eftersom vi åt lunch rätt sent så var det ingen som var direkt hungrig på middag, så vi bestämde att vi bara skulle ta lite mackor på kvällen. då åt mamma först två mackor av sitt egna bröd, sedan ett par skivor av mitt, sedan ytterligare en bit cheesecake och lite senare, när vi satt och spelade kort, frågade hon vad det var för glass jag hade hemma, kunde hon få lite?
nästa morgon åt vi frukost. jag vet inte hur folk i allmänhet gör, men om jag ska gå på brunch klockan tio så äter jag ju inte en jättefrukost klockan åtta. men det gjorde min mamma, och sedan ville hon dessutom ha glass direkt efter frukosten, och jag bara "du vet om att det är BRUNCH hos N och D va?" och det visste hon ju, men hon insisterade på att få glass i alla fall. och sen åkte vi till N och D och det var ju inte så att hon åt bara lite där heller. sen åkte dom hem så sen vet jag inte hur den här...matorgien har fortlöpt. när hon sköter sin mat och äter sånt hon mår bra och håller vikten av så är det bara ett enda långt lidande, det får liksom inte vara gott.
för ett par år sen, jag tror det var på O:s dop, så nekade hon att överhuvudtaget ens smaka en sked av en passionsfruktskräm som jag gjort, "jag KAN inte äta sånt, JAG ÄR SOM EN KNARKARE" skanderade hon. och det är hon kanske, men i så fall verkar hon ju ha trillat dit rejält.
men nej, jag orkar inte engagera mig. jag har varit mamma till min mamma när hon har flippat ut i sina nojor och sin sjukliga oro över verkliga och inbillade faror som styr stora delar av hennes liv, jag har varit storasyster till min storasyster när hon var sjuk, jag har tagit hand om min lillebror när vi var små och mina föräldrar inte orkade eftersom de hanterade sorgen över ett dött syskon genom att bita ihop och låtsas som att det aldrig hänt, jag orkar fan inte vara matpolis också. sorry.