jamen löpträningen, det går ju så jävla illa med den. sprang vårruset för två veckor sen och det var väl okej, men det kändes ändå som att här får man ändå skärpa till sig lite så att inte tjejmilen blir rena döden. ja, men sen blev det ju så jävla varmt. PALLAR INTE att springa i värme, så hela förra veckan rådde undantagstillstånd i väntan på den svalare väderlek som utlovades som den här veckan då. ja, eller hur. kom hem och det var 23 grader i skuggan. gav mig ut ändå. först tänkte jag mig en runda som är rätt okej, grusvägar omgiven av åkrar. men så tänkte jag på all sol som bara skulle steka ner på mig och ingen skugga i sikte någonstans, så jag tänkte om och sprang upp i skogen istället. alltså SKOGEN. man skulle ju kunna tro att jag var född under en sten. man skulle definitivt inte tro att jag är en person som tillbringar ganska mycket tid i skogen. det enda jag tänkte på var att det skulle vara skugga. det jag INTE tänkte på var att skogen blir som en kokande gryta när solen står på och det är vindstilla. det var för helvete säkert trettio grader varmt och där kom jag som får PANIK av värme. jag springer liksom i shorts och t-shirt när det är nollgradigt utan att frysa. och PANIKEN gör att jag liksom ökar på för att komma undan och så vips så ligger jag i ett tempo som är alldeles för högt för mig och så orkar jag inte. och så blir det ett MISSLYCKANDE istället. jag är till lika delar arg på mig själv för att jag kroknade och var tvungen att powerwalka bitvis, och för att jag inte bara kan rycka på axlarna åt det och acceptera att okej, idag gick det inte så bra men jag gjorde i alla fall något, jag låg inte bara hemma på soffan och latade mig. men nädå, här ska martin luther och fröken duktig flicka sitta på varsin axel och upprepa jantelagen.