saker som skaver just nu är följande:
* valpen är dålig i magen. han är nästan aldrig sjuk och är egentligen inte dålig som i försämrat allmäntillstånd. han är pigg och glad och har sovit hela natten och ligger just nu och protestgnäller vid matskålen eftersom han vill påminna mig om att han minsann borde ha fått frukost vid det här laget. men igår hade han diarré och kräktes lite, så fasta it is från och med i går kväll. jag må vara kycklingmamma, men jag har förra sommarens hundmagsjuka i färskt minne, hur snabbt det gick från pigg och glad till uttorkad och fullständigt apatisk och sjukhus och dropp, det vill jag ALDRIG vara med om igen. och även om mitt sunda förnuft säger att det med all sannolikhet inte bör vara någon fara med en hund som börjar dagen med att skutta upp och börja jagar sin egen svans så seglar ändå orosmolnen upp, TÄNK OM DET ÄR NÅGOT ALLVARLIGT, och ligger som en tagg i hjärtat.
* min mamma. det är ju i och för sig inte så mycket "just nu" i det, utan snarare en ständigt pågående process. men bara att se hennes nummer i displayen när hon ringer ger mig snudd på tunnelseende. igår ringde hon bara för att höra om jag hade ordnat med N:s present (som vi skulle lägga ihop till eftersom hon är HELT O-FÖR-MÖGEN att fixa någonting själv). JA, det är väl klart att jag har fixat det och att allt är klart för längesen, ser jag ut som en som lämnar något åt slumpen, VA? det sa jag förstås inte, men ja, hon ville ju hur som helst bara kolla eftersom A:s och O:s födelsedagspresenter blev försenade och "man kan ju inte lita på att sånt man beställer kommer fram som det ska". jo, det kan man om man har lite framförhållning och inte kommer på i sista stund att man har barnbarn och barnbarnsbarn som visst råkar fylla år och sedan utöver det lägger över på andra att fixa presenter så att det liksom blir någon annans fel när saker inte hinner komma fram i tid. det är ju bara så. jävla. lysande. och att jag måste sitta och lyssna på hennes bortförklaringar till varför det blev som det blev är bara så. jävla. tröttsamt.
och sen undrade hon varför jag inte gillade hennes hundbild på instagram. "jag har inte sett den". "ja, men du gillade ju bilden efter, den med äppelträdet". "ja, men den andra har jag inte sett". "jamen det var ju konstigt konstigt". "mamma, jag följer NÅGRA fler personer än dig på instagram". "ja, men du måste ju ändå titta efter MINA bilder". JAMEN JAG ORKAR INTE MED SÅNA HÄR MENINGSLÖSA DISKUSSIONER.
* mr S. det är fortfarande surt mellan oss. han är förbannad på mig för att han tycker att jag bara kritiserar honom och jag är så JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HAN INTE KAN SKILJA PÅ SAK OCH PERSON. att han inte fattar att till exempel "jag är irriterad över att du inte har städat i källaren som du lovade att du skulle göra" inte betyder "du är en jävla loser som aldrig gör någonting". och sen när vi ska diskutera detta så går det så förfärligt mycket tid åt att reda ut vem som sagt vad, eftersom han återberättar mitt "jag är irriterad över..." som ett "du säger att jag är en jävla loser som aldrig gör någonting" och så måste jag bemöta det med ett "NEJ, SÅ SA JAG FAKTISKT INTE" och yadayadayada. och jag skulle aldrig vilja vara ihop med någon som viker ner sig och tassar runt med ängsliga steg och försöker vara den andre till lags (som min pappa versus min mamma), men det här med att vara ihop med någon som ALDRIG kan be om ursäkt, som ALLTID skyller allting på andra och som ALDRIG tar ansvar för sin del i konflikten om man så har svart på vitt vad som sagts och gjorts från första andetaget (okej, ALDRIG och ALLTID är något överdrivet, men känns så just nu), det är ju inte heller så jävla festligt.
livet leker alltså inte sådär jättemycket med mig just nu.