För att ha det jobb jag har, och för att jobba i huvudstaden har jag inte särskilt hög lön. Jag hade en låg ingångslön när jag blev anställd, och jag har aldrig tänkt lönestrategiskt när jag bytt jobb inom företaget. För ett halvår sen blev jag erbjuden en annan plats på jobbet, det skulle vara ett litet kliv uppåt, lite högre lön, men jag sa nej tack. Dels tycker jag inte den arbetsuppgiften är rolig, dels innebar det måndag - fredag, dagtid, vilket är en ångesttid för mej. Jag gillar de skifttider jag har, och heltid mån - fre får mej att känna mej som hamstern i det berömda hjulet.
Jag ligger alltså relativt lågt mej jag känner mej aldrig fattig, och det är väl därför jag inte kämpar mer för att öka. Jag har kollegor som tjänar 10 000 kr mer i månaden än mej (de har inte samma uppgift som mej dock) och ändå gnäller på att de inte har råd med grejer. Jag tycker det är patetiskt, och antar att det har med min bakgrund att göra. Jag är uppväxt så långt från slit och släng som man kan vara, allt skulle nötas ut, potatis sju dagar i veckan och om man inte gillade maten blev man utan. Nu åt vi dock alltid god mat, en av morsans främsta talanger har alltid varit att trolla med knäna och göra brakmiddagar av nästan ingenting.
Jag kan liksom inte med att kämpa för högre lön när jag gick om vad min egen mamma hade när hon gick i pension före jag fyllt 30. Jag klarar mej och familjen, barnen har det de behöver, materiellt.
Men. Några gånger har jag blivit lite ifrågasatt för det där, att jag är nöjd. Man ska ju liksom vara missnöjd, och det räknas som brist på ambitioner om man inte hela tiden vill tjäna mer mer mer!!! Det där med jobbet jag sa nej till, jag har verkligen fått många frågor om det på min arbetsplats. "men lönen? Du skulle ju få högre lön?" och nyligen min nya chef, när hon fick veta: "men vad har du för mål då? Om du ser dig själv om tre år, vill du vara kvar på samma position då?". och jag fattar att hon menar väl. Jo, för man ska ju uppåt och framåt! hela tiden. Och nej, jag vill inte vara kvar om tre år, på samma position. Jag vill ju inte vara kvar på samma position till hösten heller, men det är bättre än att jag ska ha ett skittråkigt jobb, med kassa arbetstider även om den lönen råkar vara högre.
Så är det ju andra jag umgås med, som har mycket lägre lön och som jag ibland tycker det är jobbigt att jag har mer pengar. Jag har svårt att vara den som har råd bland människor som inte har råd. Det är svårt att beskriva det där, och jag är inte helt på det klara vad det handlar om själv. Nyligen skulle jag, ena barnet och några andra barn + vuxna ut på en grej på eftermiddagen, och när jag hämtade barnet i skolan var hon dyngsur, jackan gick att vrida ut strumporna också. Jag hade med extraskor, men inget annat. Då sprang vi in en sväng på HM och köpte en ny jacka. En storlek större, rea, så det fanns ju skäl. Nu har hon en jacka när den nuvarande är för liten, och det för en ultrabilligg peng. Ändå hade jag svårt när en av de andra mammorna började skämta om att jag var så rik så jag köper ny kläder om de är blöta. "Gör du samma sak om de är smutsiga, ha ha". Jag skämtade med såklart, gjorde en grej av det, men var måttligt road egentligen eftersom jag kände mej... jag vet inte rik och oansvarig jämfört med de andra som hade räknat ut at barnen skulle vara blöta efter en regnig dag.
Pengar. Så mycket värderingar och frågor runt omkring dem.