Varför vill jag lära mig nytt?

Återigen undrar jag, varför gör man det? Varför hoppar man på nya saker som man inte kan när det är så jävla jobbigt att lära sig?
Det finns nog massor av människor som älskar att lära sig nya saker. Jag gör det med. Eller nej, det gör jag inte. Jag gillar att KUNNA massa nya saker. Men det är inte samma sak som att lära sig.

Är det något jag verkligen blir stressad av så är det känslan att jag inte är tillräckligt bra.
Det skulle ju kunna vara ett förödande beteende om mina krav på mig själv var helt orimliga. Men jag tycker inte det. Jo, ibland. Som när jag vill vara duktig på något nytt efter en vecka.
Men jag har inte orimliga krav till vad jag tycker är en okej nivå på kunskapen.
- Jag måste inte vara bäst.
- Jag måste inte kunna allt om allt.

Jag är ganska pragmatisk av mig. Så det räcker om jag kan tillräckligt för att känna att jag kan hantera situationerna som uppkommer. Att jag har svar på en del. Koll på något. Och vet hur jag ska ta om hand om de frågor och problem som jag inte har svaret på. Att jag vet vart jag ska vända mig. Hur jag ska ta upp problemet för att någon annan ska kunna ta vid och driva frågan vidare. Vart jag hämtar svar.
Så att jag känner att jag tar ansvar för hela mitt jobb, även om jag inte kan precis alla detaljer som mitt jobb kommer i kontakt med.

Där är jag inte nu.
Och det är pain in my ass!!! Eller magen egentilgen. Där ligger klumpen och tynger. Klumpen resulterar i ett obehag som finns där även när jag inte går och ältar eller tänker på jobbet. Obehaget gör det svårt att slappna av som i sin tur gör det svårt att gå och lägga sig. Jag vill liksom inte. TVn blir ett hjärndödande knark som hindrar mig att tänka och känna. Så när det är läggdags vill jag bara titta på TV. Kvällarna i övrigt är inte så mycket vid burken. Jag är fortfarande ute på mina promenader och springer mina löppass. Fast nu har energin och den positiva känslan försvunnit. Det är sömnen som är boven till det tror jag.
Kejdan hänger ihop och håller ihop hårt.

Klumpen i magen -> Obehag -> Vill inte sova -> Tittar på tv för sent på kvällen innan jag till slut går och lägger mig -> För lite sömn -> Håglöshet och tappar all lust till att motionera eller göra andra saker som är bra för mig -> Blir nedstämd och tycker det mesta är skit -> När allt är skit vill jag trösta mig med onyttigheter -> +2kg på vågen.

Alla dagar är inte lika eländiga. Vissa dagar känns det riktigt bra. För jag har ju lärt mig en hel del på de månader jag ändå jobbat. Vissa saker börjar ta form och jag börjar få vissa grepp. Men så tjong säger det så hamnar jag på osäkert vatten igen. Eller så kommer någon och ställer krav som jag känner att jag har svårt att leva upp till. Och pang bom åker jag hela känslokarusellen ner i botten.
Jag har ju gjort sånt här förr. Det är verkligen inte första gången jag utsätter mig för att lära mig nytt. Och det är samma jävla resa varje gång. Man kan ju tycka att jag borde ha lärt mig att hantera det på ett annat sätt vid det här laget. Men icke!!
Samma sak varje gång. Jag blir så trött på mig själv.

Ett steg i taget. Hacka upp problem i små bitar som är hanterbara. Lös småbit för småbit.