Den fina morgonen

Nacken vill inte riktigt ge med sig. Jag borde besöka min nåltant i alla fall en omgång till. Men jag hinner bara inte.
- Hinner inte med sin egen hälsa, är det någon som frågar.
Och visst är det skit när man prioriterar bort den. Men ibland får man bara inte ihop prioriteringarna rätt. Det är samma lika när man har hosta från helvete. Inte fan kan man gå hemma och harva i 6-9 veckor för att man mår skit av hostan. Men man verkligen skit. Hostan tar musten ur en fullständigt. Hindrar en från att sova och livet blir en enda lång kamp. Ingen ligger hemma. Det är inte så man löser det problemet.
Och just nu står jag här med min nacke.
Jag stretchar. Masserar. Stretchar och rör huvudet i sakta rörelser för att få igång rörligheten. Just nu är jag i en fas där nackkotorna knäcks när jag stretchar. Det är en så obehaglig känsla. Men jag vet också att det är ett tecken på att låsningarna lossnar lite. Ibland knäcker det till och allt känns som om det faller på plats. Jag blir på sekunden mindre stel och eventuell värk är borta. Jag kan vrida på huvudet bättre. Ibland knäcker det till och det blir inte så mycket bättre eller sämre.
Jag borde verkligen gå till min nåltant. Jag vet. Any day now.

På hemmafronten har vi en liten smekmånad med barnen. Tusse har landat lite efter månader av trots. Grodan har egenligen varit harmonisk rätt länge, men kampen med Tusse har gjort att man inte riktigt fått njuta av att han är på en bra plats i sig själv. De är friska. Bara en sån sak. Och båda ungarna äter bra. Vilken grej det är! Att ha en middag som är lugn, trevlig och där ungarna äter och är glada. Tusse har ju tagit ut mycket av sin trots just vid middagsbordet. Grodan har visserligen ätit, men nästan alla annat har varit mer intressant. Som att skaka på huvudet. Vifta på händerna. Hoppa runt på stolen. Försöka få gå från bordet. Säga att man är kissnödig för att få lämna bordet.
Ja, ni fattar. Middagarna har varit en massa tjat som har lett till dåligt humör. Och när det dåliga humöret kommer så sätter sig Tusse helt på tvären och vägrar. Då börjar det dåliga humöret bli till ilska.
Men nu sitter vi där allihop. Pratar. Och berättar saker för varandra. Vi introducerar ny mat i ungarnas matpalett och det tas emot bra.

Tusse har börjat intressera sig för pottan. Imorse var hon torr i blöjan när hon vaknade.
- Ska du gå och kissa Tusse, frågar jag henne.
- Nä. Inte kissa.
- Nähe. Men då går vi och klär på oss istället. För vi ska till dagis idag.
- Ja. Gadis!
När jag har tagit av henne byxa och blöja ska hon plötsligt kissa. Jag har hunnit börja bli morgonstressad, men inser att vill hon börja potträna så får man bara ta sig tiden. Inte verka stressad eller pressa på. Så jag släpper ner henne och vi gör sällis till pottan.
- Mamma saga, säger Tusse.
Jag sätter mig på pallen och berättar att vi ska åka till dagis idag. Då börjar det skvala i pottan. Min lilla 2-åring kissar på potta. Mitt hjärta smälter.
Det blir glada tillrop från både mig och Tusse. Sen ska kisset tömmas i toaletten och så ska det spolas. Allt ska Tusse göra själv. Eller ”kälv” som hon säger.

När vi är klara med det vill Tusse fortsätta kissa. Nu kan jag inte längre sitta där och bara titta på. Så jag låter henne fortsätta på egen hand och går och klär på Grodan istället. Efter en stund hörs det rop från toaletten. Jag går dit. Den här gången har Tusse bajsat på pottan. Glada tillrop. Tömma pottan. Spola.
Stor morgon i vår familj.
Klädde på ungarna och de sprang till bilen. När jag hade satt på mig jacka, skor, packat ihop det som skulle med och låst dörren satt ungarna och väntade i bilen på att bli fastspända.
Det är inte jätteovanligt, ändå blir jag förvånad varje gång det händer. Att de bara gör som vi har sagt. Inte tappar fokus och börja leka med något istället. Vi åker till dagis. Grodan roar Tusse kungligt genom att upprepande ropa ”morgonbajs”. Det är en ny lek som de har hållt på med i några dagar nu. Tusse skrattar så det kluckar. Halvvägs till dagis har jag lessnat. Tycker att bajshumorn som Grodan nu har haft sen han var 1½ är så trist. Så jag ber honom sluta säga bajs. Att det räcker med det för idag.
- Okej, säger Grodan. Får jag säga morgon då?
- Javisst. Det får du gärna säga.
- Morgon, morgon, morgon, morgon
- Nej, säger Tusse. Morgonbajs!
- Nä Tusse. Jag får inte säga morgonbajs. Jag kan säga... jag kan säga... morgonlöv!!

Jag sitter där fram och ler. De är helt underbara idag. Och jag är så tacksam att jag har vett att märka det. Vett att njuta av det. Väl framme på dagis skuttar de glatt in, sliter av sig kläderna och springer in till de andra. Mina ungar har inte ätit frukost och dagis har redan dukat bort sin trots att klockan inte är 7.30 än. Men man plockar fram på nytt och Grodan och Tusse sätter sig vid bordet för att äta. Jag lämnar dem med lite pussar och hejdå. När jag någon minut senare går över innegården ser jag hur de sitter där bredvid varandra och brer mackor. Grodan har tungan ute som han har när han koncentrerar sig. Så tittar de upp, får syn på mig och vinkar glatt. Tusse klappar även lite händer.
Ljuva, ljuva ungar. Mina glada fina ungar.
Nackbesvären och nåltant är långt borta i tankarna.