det känns väl sådär när man snudd på måste stressa fram ett magsår (ja, jag vet att man inte får magsår av stress utan av bakterier, men DET LÄT BRA, ok?) för att hinna med att ha medarbetarsamtal med sin chef. jag tror att jag kommer att tala en del om min orimligt höga arbetsbelastning, och han kommer gissningsvis att säga något uppmuntrande. för några pengar att göra någonting åt situationen finns ju ändå inte. det är bara att bita ihop, lägga i en växel till. "se glad ut" tänker jag dock inte göra för det här är faktiskt för jävla jobbigt. tusen bollar i luften och man får inte tappa någon och allt ska hinnas med och vara klart helst förra veckan och man får ABSOLUT INTE GLÖMMA NÅGOT och nästa vecka har vi by the way revisionen från helvetet med särskilt fokus på vår avdelning den här gången, man tackar.