men hjälp, jag drunknar i jobb. förra veckan hade jag som ett mantra att "på måndag kommer assistenten". och det gjorde hon, men samtidigt la jobbet in en extra växel och skapade kaos. och jag hade glömt hur LÅNGSAMT assistenten jobbar och hur osäker hon är och hur mycket stöttning hon behöver i det som känns osäkert och obekvämt för henne. men det är ändå ett par extra händer och jag tror att bara hon blir lite varm i kläderna och kommer igång så lossnar det nog.
den person som har motsvarande min tjänst på ett av våra utländska dotterbolag har blivit sjuk, och den tjänsten vi har KAN inte stå obemannad mer än högst någon dag. min chef funderade på att skicka dit mig, men valde istället T. oklart varför, för han har aldrig jobbat med sånt, men han var i och för sig redan i krokarna och ingen är gladare än jag att jag slapp, även om det nu innebär att jag förutom allt annat måste stå i ständig kontakt med T för att stötta och svara på frågor. men hellre det, tusen gånger hellre det.
i måndags var jag och S och sprang vårruset, det gick bra men vi var inte hemma förrän halv elva på kvällen. igår var det möte i rasklubben, jag åkte direkt från jobbet kom hem kvart över tolv i natt. och så upp halv fem imorse som vanligt, så nu är det verkligen minus på sömnkontot. än så länge går jag på koffein och adrenalin och det funkar ju ett tag, men i eftermiddag blir det väl inte så roligt. dessvärre måste jag ägna resten av veckan åt att köra snudd på BOOTCAMP i rallylydnad eftersom jag ska tävla i helgen och inte har tränat...någonting alls. minns knappt vilka skyltar som är i vilken klass, och valpen måste drillas in på "sitt framför" igen eftersom han alltid, alltid, alltid sitter på vänster sida och tycker allt annat är lite fel och konstigt. minsting bryr sig inte så mycket om var eller hur han sitter, kommenderar man in honom framför så KAN han sätta sig rakt, men oftast är det hur snett och slafsigt som helst. när valpen gör något och inte får bekräftelse så försöker han nästan slå knut på sig själv för att räkna ut vad jag vill att han ska göra istället, men minsting tittar bara på en med världens mest överlyckligt förväntansfulla och jätteglada min och säger "men visst var jag väl jätteduktig nu, är du inte GLAD, det här är ju så KUL" och svansen går som en propeller och jag KAN INTE hålla mig allvarlig nog för att korrigera den där överlyckligheten när han tycker att han har uträttat ett riktigt stordåd. en utmärkt agility- och rallylydnadsmentalitet med andra ord även om jag faktiskt har börjat nära ett svagt hopp om att han någon gång även ska klara en platsliggning utan att sprätta upp som en fjäderdriven leksak för att kolla vad som händer så fort ett löv faller i närheten.
i grannfejden inget nytt. men någon gång denna veckan ska vi sätta potatis i trädgårdslandet, en aktivitet man inte direkt förknippar med obehagskänsla à la "gå över skolgården och bara vänta på att bli träffad av en hård isboll i nacken", men det var ju innan vi fick grannarna från helvetet. jaja. den som lever får väl se hur detta utvecklas. nu måste jag sätta lite fart med jobbet, livet, alltihopa.