jobbet, jobbet. jag har jobbat på mitt jobb sedan 2001. det känns inte speciellt länge, men åren går ju. och för det mesta har det varit bra. tiden med puckochefen som chef var förstås inte så kul och visst har det då och då funnits svackor i relationer med andra personer också, men inget som inte har gått att lösa och sedan jag fick min nuvarande chef har det överlag varit bra. men de senaste åren har varit svajiga. för några år sedan gjordes ett antal stora satsningar på en ny marknad som visade sig slå helt fel och så blev det ett allmänt kärvt ekonomiskt läge. och sedan kom hela den här eländiga soppan/såpan med Z som fullkomligt sög musten ur mig och oss allihop. och knappt hann det ordna upp sig så kom ett bokslut som var ett ekonomiskt DRÅPSLAG trots tidigare återhållsamhet och det medförde ytterligare åtstramningar, besparingar, uppsägningar, allmän oro och uppgivenhet. och nu ryktas det om allt möjligt. försäljning, konkurs, ingen vet riktigt vart det ska barka hän.
och samtidigt har vi massor att göra. det bara sprutar in order från gamla kunder och nya kunder och vi får slå knut på oss själva och trolla med knäna för att kunna lösa våra utleveranser. förra året uppvisade vi ett jättebra resultat, så det är ju trist att det vi drar in ska försvinna in i ett svart hål som består av våra ägares skulder. vi får leva ur hand i mun och i ständig ovisshet om "hur det ska bli". OCH DET ÄR SÅ JÄVLA TRÅKIGT. det är svårt att motivera sig till att uträtta stordåd, för det är det vi måste göra med vår numera extremt slimmade personalstyrka och obefintliga resurser, dag ut och dag in när olyckskorparna samtidigt kraxar sig hesa om att allt kommer att gå åt helvete. nu hann jag väl inte mer än att komma hit i morse förrän någon dök på mig och undrade om jag visste nåt för nu hade det visst hänt något på börsen i torsdags. nej, jag vet inget, ingen vet något och vi svävar i ovisshet samtidigt som vi jobbar som små as.