Som jag ogillar mina grannar

Jag har så svårt för Grodans bästa kompis familj. Hela familjen.
Deras värderingar. Deras sätt att leva. Och hur det påverkar mig och mitt.

Jag vet inte hur jag ska hantera det.
- Jag blir galen när min son kommer hem till oss med sin kompis och de har varsin verklighetstrogen pistol som de ska leka krig med. Ungarna är 4 år och behöver fan inte såna leksaker. Jag blir helt frustrerad över ungens vapenarsenal. Han har allt. Pistoler, revolvrar, pilbågar, svärd och allt annat du kan tänka dig. Jag vill inte att min 4-åring ska leka med en massa sånt skit. Jag vet att det kommer en dag då allt som betyder något är såna här leksaker. Men helst inte vid 4 tack. För jag hade faktiskt tänkt att när den dagen kommer ha ett pågående diskusion om vapens vara och icke vara i vårt hem.

- Jag blir galen att det serveras godis, bullar, glass, läsk, kladdkaka till förbannelse i det där huset. Varje gång Gordan har varit där och lekt större delen av dagen har vi middagsproblem hemma. Jag tror fan aldrig de får sig ett glas vatten eller en frukt när de är där. Men fikastunder finns det gott om och är de törstiga är det inte ovanligt att det serveras läsk. Glass är inte fika, så det kan de få lite när som helst. Och godis hör inte bara lördagar till i det där hemmet. Det ska vara frikostigt också. Man får inte en bulle till fikat, utan det ställs fram en fat och sen tar man så många man orkar. Varför kan det inte få vara lite lagom?

- Jag blir galen på alla grejer den familjen har. Återigen känner jag att det där med gränser inte finns. Det finns inget maxantal super-dräkter som en 4-åring kan äga. Eller vapenleksaker. Cyklar. Skor. Ja, vad du vill så har de mer än 2 av varje pryl. Och de har alla prylarna. Det nog fan inget den ungen och hans syster inte har. Just nu är det inte ett jätteproblem för oss. Men shit som det kommer bli när Grodan väl kommer på att jämföra.
Dessutom får jag den där fadda smaken i munnen när man känner att köphysterin inte känns helt frisk. För det är ju inte bara ungarna som har allt. Föräldrarna köper så sjukt mycket prylar.

Dessutom tycker jag att familjen generellt är rätt så dysfunktionell. Det är nog inget som Grodan drabbas så mycket av. Men jag vill dra öronen åt mig och hålla mig lite på avstånd. Jag har så svårt med människor som gör allt för att ytan ska vara okej och under alltihop kokar det sönder. Att jag dessutom är övertygad om att mamman är en av de mest utpräglade människor i konsten att ljuga för sig själv, bättrar knappast på min inställning till henne och hennes familj.
Jag har så otroligt svårt med människor som ljuger sig själv rätt upp i ansiktet. Som lägger så mycket energi på att vara något de vill vara men nästan ingen energi på vem de egentligen är. När perspektiven är skeva så man uppfattar inte väggen förrän man dundrar rätt in i den. Och så gör man om och om och om igen. Man jobbar sig upp på fötter igen, lägger sig till rätta i spåret och sen växlar man upp igen.

Så vad ska man göra? Killen är Grodans närmsta kompis. De är lika gamla. Och gissningsvis kommer de odla sin vänskap ordentligt och vara som ler och långhalm. De kommer hänga där i mängder eftersom familjen gärna har alla traktens ungar hos sig. Så jag känner att det på något sätt är taggtråd jag helt enkelt får tugga i mig. Men jisses så frustrerad jag blir.
Jag gillar dem verkligen inte!!