Mitt Mount Everest

Nacken börjar läka. Den blir allt bättre, men det är svårt att riktigt hänga med. För det är inte en stadig förbättring. Det går fram och tillbaka. Och jag kan ha haft ont för bara någon timme sen. Det glöms snabbt bort när det onda släpper. Men när det gör ont så känns det inte alls som om jag går mot bättring.
Sen, nästa stund, så är det bra. Och då är det så mycket än förra gången det var bra.

Så där håller det på. Mellan dåligt och bra. Det dåliga blir mindre dåligt. Men framför allt, det bra blir allt bättre. Igår var jag säker att jag skulle behöva gå tillbaka till Dr Nie efter påsk. Idag är jag inte alls lika säker.
Jag kan jobba nu utan stickningar i armen. Vilket också öppnar upp att sitta vid datorn hemma. Som i sin tur ger möjlighet att komma in här och läsa och göra egna dagbokstexter.
Har saknat det. Samtidigt har jag haft otroligt lite att säga. Nacken har verkligen slagit ut mig ordentligt. Utåt har jag väl hållit ihop. Men här skulle jag bara gnällt, gnällt, gnällt.

Nu äter jag mat igen. Helt. Det är svårt.
Inte att äta mat. Inte ens att äta bra mat. Men att äta lagom. Och att inte falla tillbaka i småätandet. Jag kan inte påstå att jag lyckas så där fantastiskt. Men jag jobbar på det.

Jag jobbar på min jogging också. Jogging, vilket otroligt töntigt ord det är. Så jag kallar det löpning. Men det är det ju inte. Jag är en enklare motionsjoggare som inte på något sätt springer fort. Men nu har jag nått mitt mål att kunna ge mig ut och spinga en mil. Fattar ni? EN MIL! 10 KM!
En baggis, kanske några av er tänker. Men för mig är det Mount Everest.

I mellanstadiet hade vi ett 5km-lopp som hela skolan var tvungen att springa. Jag blev absolut sist av alla i hela skolan. Funktionärerna fick sitta och vänta på att jag skulle passera innan de fick gå hem. Funktionärerna var elever som hade sjukintyg och därför inte behövde springa. När jag kom i mål gjorde jag det tillsammans med alla sjuklingar. Då hade resten av skolan gått hem.

Mellanstadiet. Det är längesen. Grejen är ju att det inte hade hänt så där väldigt mycket sen dess. När jag i höstas började springa hade jag en 4km-runda. Jag vet inte hur många delmål jag hade på den rundan. Ni vet spring-fram-till-stolpen-så-får-du-gå-sen-mål. De var några stycken. Och det tog ett antal gånger innan jag sprang den där rundan non-stop. Nu springer jag alltså en mil. Inte varje gång jag ger mig ut och springer. Jag är rädd för skador också. Så jag försöker att inte bli för aggressiv. Jag varvar mellan 5, 7 och 10km.

Mitt mål var att kunna ha träningspass på 10km. Inte att kunna springa ett 10km-lopp. Utan att ett träningspass en vanlig torsdag skulle kunna vara så långt. Och nu är jag alltså där. Det är jag riktigt stolt över.
Kvällarna jag inte springer, för jag springer verkligen inte varje kväll, då tar jag en promenad. Det är skönt. Lite egen tid för egna tankar.

Jag ska göra något av mina promenader också. Men det ska jag berätta om i en annan text.
Imorgon ska jag ut till Yasuragi tillsammans med min kompis.
Det är mitt pris till mig själv för jobbet jag har gjort hittills. Det ska bli riktigt nice.