Målvikten uppnådd

För ganska precis ett år sen tog min mammaledighet slut. Jag började jobba igen. Jag hade ju lovat mig själv att då skulle jag ta tag i min hälsa och vikt. Jag skulle ta tag i mina matvanor. Träning. Jag lovade mig själv att den här gången skulle jag lyckas. Jag skulle göra det på riktigt. Ge mig själv den tiden.

Jag har jobbat målmedvetet hela tiden faktiskt. Jag började stegvis. En sak i taget och rusade inte iväg för att få allting gjort på en gång. Och trots att vikten under förra året kanske inte riktigt hade det resultat jag hade hoppats på. Men inte en gång under det här året som har gått har jag känt att jag tappat taget.

I måndags tog man fram den stora ryggsäcken. En sån där militärgrön vandringsryggsäck. Den fyllde man med 20kg och sen lyftes den säcken upp på min rygg.
20kg. Det är vad jag har tappat på ett år. 5kg förra året. 15kg i år.

Jag har väldigt svårt att riktigt mentalt hantera att det fanns 20kg att ta bort. För det är ju inte så att jag på något sätt är anorektisk nu. Inte alls. Jag är inom normalvikt. Med ett BMI på 23 eller nåt sånt. Med en fettprocent på 28%
Så 20kg hade jag som kunde plockas bort. Det är svårt att ta in. Svårt att förstå.
När jag tittar mig i spegeln kan jag ju se tydliga förändringar. Låren märks tydlig skillnad. Jag har fått spetsiga axlar. Och min rumpa är platt istället för den där fina runda formen jag alltid upplevt min rumpa ha. (även när jag vägde ungefär den här vikten förr tyckte jag rumpan var rund)

Ansiktet är något äldre. Under hakan kan man se spår av att jag tappat mycket vikt snabbt. Huden har inte riktigt hunnit med. Men även om jag ser tydliga förändringar så tycker jag inte att de är så där stora som 20kg säger att de är. I spegeln såg jag inte så fasligt annorlunda mot nu.
På fotona som är tagna de senaste åren syns det. Där ser jag inte alls ut det jag såg när jag tittade mig i spegeln.
Och det här tycker jag känns sjukt. En spegel är en reflekterande yta, ändå är det jag ser inte nödvändigtvis så jag ser ut. Märkligt.

Hur mår jag då, kanske någon undrar.
Jag vet inte. Min nackskada gör att mitt allmäntillstånd är lite si så där. Vintern har varit så ofantligt tuff och jag varit så nere och under isen. Så jag kan inte säga att jag upplevt att jag fått en massa ny energi och ork för att jag har gått ner i vikt och börjat träna regelbundet. Men vem vet hur jag hade mått den här vintern utan det här?
Och hälsan går inte heller att säga så mycket om. Jag vet ju egentligen inte vilket hälsotillstånd jag hade när jag började. Men jag har ju aldrig känt mig sjuk. Och var kanske inte sjuk heller. Så jag kan inte säga att jag märkt någon skillnad där heller.

20kg. Att jag hade så mycket att ta bort. Jag visste inte det.
Nu börjar det riktiga maratonloppet. Att inte låta kilona komma tillbaka. Det är en lång, lång resa kvar.