undantagstillstånd

Och så plötsligt, efter all väntan/längtan efter att det ska ta sig med jobb och bostad så händer typ allt på en gång. Såklart, är det inte alltid så egentligen? Just nu går vi båda runt med så mycket pirrighetsångest relaterat till de eventuella förändringar som är på G att vi i princip struntat i alla vardagskrav. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, vi varken städar eller diskar och lagar enklast möjliga mat (tänker att förskolan tack och lov förser barnet med varierad kost). Jag går på jobbintervju, väntar på besked, det är oklart än. Vi går på visningar, flyttar i i fantasin, men ännu är inget helt klart och konkret. Åh, vill bara spola fram tiden några veckor nu och se var vi är då. Och som tur är får vi besök i morgon kväll så vi måste helt enkelt göra ett städryck trots motståndet mot allt annat än att älta och kramas.