Har haft textrutan med rubriken Kroppen uppe i flera dagar nu men inte fått något ur mig. Det är ju så tråkigt att prata kropp ur ett utseendeperspektiv, så uttjatat och deprimerande, men jag tror att jag måste för jag tänker på det hela tiden. Det känns så sorgligt att kroppstankar drar ner mitt humör och gör mig ledsen, men nu är det tyvärr så.
Det började under de veckor som jag gick en kurs i olympiska lyft. Den låg sent på kvällarna ett par dagar i veckan och jag var tvungen att äta middag innan passet och ofta åt jag det efter passet också. Själva passet var 90 minuter av fåtal lättare lyft och mycket tekniknötning och inte alls de flåsiga energiförbrännande pass som jag är van vid. Extra mycket mat + mindre träning gjorde att jag började lägga på mig. Det här var i den mest deppiga OVMN-perioden plus en mycket intensiv jobbperiod så jag fick olycklig-förälskelse-aptit (tröstäta) och mycket lite vardagsmotion.
Sen började jag träna igen men fortfarande mycket fokus på lyft och fortfarande mycket stort energi-intag. Raw bars kanske är nyttigare än godis men de är minst sagt energitäta och eftersom mitt jobb numera är extremt stillasittande och tråkigt, mumsade jag i mig ett par sådana per dag utöver all mat och allt fika som bjuds på jobbet hela tiden. Sen kom en period av jordnötssmör-beroende (åt lätt en burk på en vecka) och chokladbollsbak varje kväll.
Men jag fortsatte träna. Och jag växte. Och så kom den första kommentaren från någon; "alltså vad biffig du har blivit!" Sen såg jag en bild på mig själv från ett träningspass, såg mina breda axlar och armar och lår och långa tjocka muskelormar i armhålan. Sen sprack mina favoritjeans i sömmen. Otal är de jeans som jag slitit sönder med hjälp av lårgnugg men de här sprack alltså sömmarna och ut vällde kött. Sen började mina tränings-shorts kännas för trånga för att göra knäböj i. Sen sprack ett par byxor till. Ytterligare en kommentar "du har blivit så himla stor!". "Biff!" ”Jäklar vad buff du blivit”
Och vågen visar 75 kilo.
Det är 10 kilo mer än jag vägde strax innan jul och att det mest består av muskler gör mig mer ledsen än glad för muskler gör man sig inte av med så lätt.
Ni hör ju. Muskler gör man sig inte av med så lätt. Ett och ett halvt år har jag tränat stenhårt och gått från att aldrig ha rört en skivstång till att cleana upp 50 kg, marklyfta 90 och benböja 80. Jag kan gå på händer, lyfta mig själv och klättra i rep. Nu vill bli av med mina muskler för att jag ska se smalare ut. Så jävla fucked up och är det ok att jag typ skyller på världen/media/klädindustrin/skönhetsfabrikerna? I vintras när Björgen vann OLYMPISKA SPELEN såg jag en facebook-tråd där både tjejer och killar skrev att jaja, det var väl roligt att hon är bäst i världen men asså de där musklerna, det är liksom lite för mycket tycker jag. Jag ville gå in och skriva HON ÄR BÄST I VÄRLDEN. Och du tycker att hennes axlar och biceps är lite too much? Varför skulle hon bry sig?
Men jag påverkas tydligen mer än jag trott. Jag ser inte längre stolt utan bekymrat på mig själv i spegeln. Sen läser jag en artikel om Annie Thorisdotter som är en fantastisk världsstjärna inom CF och givetvis handlar en stor del av artikeln om hur hon ser ut. Om att hennes nuvarande kille inte var så jävla imponerad av henne först, eftersom hennes sexpack såg läskigt ut när hon gjorde ett tungt marklyft. Om vilka finkläder som passar en crossfitkropp bäst. Även om Annie själv får avsluta artikeln med att säga att tjejer borde fokusera mer på hur starka de blir än på hur de ser ut, blir budskapet minst sagt mixat när det (som alltid när det handlar om tjejer) läggs så mycket fokus på hennes looks (ok, det var i och för sig i en modetidning…).
Det som gör mig mest ledsen är egentligen inte kommentarer från folk omkring mig, framförallt inte från de i boxen för där är det ändå mest i komplimangväg; där betyder muskler att man kan lyfta tungt och det är folk generellt imponerade av.
Det som gnager i mig är istället alla som inte kommenterar, som bra tittar och tänker. Precis som folk tittar och tänker när någon gått upp i vikt och ger komplimanger när någon gått ner. Jag hör ju hur man i mitt sällskap kommenterar andra människor, jag tror inte att jag är exkluderad från kommentarerna om mig när jag inte är med.
Ful, stor och (yuäk) okvinnlig känner jag mig. Det är sorgligt.