Jag sover nästan exakt åtta timmar varje natt. Vaknar av ljus och fågelkvitter (och märkliga intervjuer på p4, har ni hört det där inslaget drömintervjun där den käcka, manliga programledaren liksom intervjuar en känd, död person genom att klippa in inslag från gamla intervjuer/inläsningar så att de stämmer överens med nya frågor? i morse Evert Taube, häromdagen Tage Danielsson. så himla konstigt). Dricker en lagom kopp kaffe, äter en lagom stor frukost. Det är ljust och grönt och jag kliver glatt ur sängen.
Ändå är jag så himla trött. Så trött, så trött, så trött. Stirrar med tom blick. Avskyr mitt kontor. Har så ont i nacke, axlar och mellan skulderbladen att jag vill grina och kasta datorn åt helvete men 99 % av mitt arbete är datoriserat. Skriva, skriva ut, klicka runt, leta. Medan värken växer och irritationen kryper längs ryggraden.
Med hjälp av kofösare är jag för övrigt på väg in i en tjänst jag inte vill ha. Ett jobb som kommer att innebära magsår, övertid (ej betalt sådan förstås) och ytterligare ett år av tågpendel, små kontor, smutsiga fönster, väntan på något bättre. Jag kommer vara mellan administration och pedagog, ständig utarbetad, aldrig någonsin nöjd.
Men att göra motstånd tar för mycket kraft?
Kul grej jag upptäckt: när saker börjar kännas jobbiga i min hjärna, typ när jag tänker på arbetsuppgifter som läggs på hög eller ärenden som ska redas ut eller möten som måste hållas - då föreställer jag mig att jag går därifrån och ställer mig upp och ner. Alltså min hjärna går upp i handstående när den blir stressad. En lugnande position helt enkelt. Ett sätt att se saker från andra perspektiv? Typ.
Så istället för tidig lunch ska jag gå ut och stå upp och ner på en gräsmatta nu. Och andas.