jag tycker nog att vardagen har flutit på rätt bra på senaste tiden. vi har haft det bra, konflikterna har blivit färre och/eller lättare att hantera. med undantag för ett stort gräl efter jul (som orsakades av mina föräldrars närvaro och därför inte direkt är att räkna som vardagskonflikt) kan jag inte påminna mig om något större bråk på, tja, vad kan det vara, ett halvår kanske? äh, jag minns inte, men det var rätt längesen i alla fall.
men så rann det över för mig. och rinner det över för mig så rinner det över för mr S, I HELVETE att jag skulle få bli förbannad över saker och han skulle backa och inse att det nog fanns fog för det. för det gör det, enligt mig i alla fall. vi har ett neverendingstory-projekt hemma som heter "rensa i källaren". vi har varsitt källarförråd. i mitt ligger sakerna i lådor på hyllor och det är lätt att gå in och bara se sig omkring och: där är lådan med julsaker. i mr S' förråd kan man inte ens gå in, man får klättra över grejer som står staplade på varandra. och jag lovar att minst 80% av dom här grejerna används aldrig, har inte använts i modern tid och kommer aldrig att användas till någonting heller. men han kan inte göra sig av med dom för de kan. vara. bra. att. ha.
okej, det stör mig jättemycket att hans förråd är så stökigt och fullt med skit. och det stör honom att jag stör mig på det, han tycker att det är hans grejer och det har inte jag med att göra, men bland alla bra-att-ha-saker ligger det ju grejer som jag också skulle kunna behöva använda. och jag tycker väl att det är rimligt att även jag ska kunna gå ner i källaren och hämta en spik utan att behöva lägga en halv dag på att leta efter lådan med spik. jag tycker dessutom att man faktiskt får anpassa mängden saker som man vill spara till den boyta man har. allt detta håller mr S med om och han har lovat att han ska rensa. i julas satte vi oss och listade projekt som vi skulle genomföra nu i vår. hans första hette "rensa i källaren". jag frågade hur lång tid han behövde ha på sig för det och han sa att han skulle vara klar senast 15 mars. det tyckte vi båda kändes ok. vi vill ju inte att de här projekten ska ta varje ledig stund i anspråk så att det känns som att man bara jobbar och sedan kommer hem och fortsätter jobba och sedan går och lägger sig. det måste finnas utrymme för att göra kul saker också.
och gissa vad. 15 mars kom och gick och inte FAN är något klart. i början av året gjorde han ett ryck och släpade ut en massa grejer som skulle kastas. detta ställdes framför frysen, som på förekommen anledning är den enda plats som jag uttyckligen har bett honom att INTE ställa grejer på men det är som att han inte kan se en ledig yta utan att vilja belamra den med grejer. så det fick jag be honom flytta undan så att det skulle gå att öppna frysen (seriöst? jag fattar inte hur man är funtad när man INTE tycker det är jobbigt att vara tvungen att flytta undan ett cd-ställ, 8 kartonger odefinerat skräp och en uppsättning sommardäck varje gång man ska ha någonting i frysen, arbetsinsatsen att köra iväg med grejerna direkt måste ju vara minimal i förhållande till detta), och då körde han iväg med dom. och sedan hände det väl inte så mycket mer. och ungefär sådär har väl projektet "rensa källaren" sett ut de senaste fyra åren, det blir liksom ett spadtag här och ett spadtag där när jag tjatar om det, men sedan händer inte mycket mer. när jag för saken på tal spå påstår han att han "håller på", och att han "gör saker hela tiden". men det stämmer ju inte. inte för att jag springer och kollar, men om man "håller på" och "gör saker hela tiden" så borde man ju bli KLAR någon gång, eller hur? det handlar om: sätta upp hyllor, ställa saker i ordning på hyllor, rensa ut och slänga grejer man inte använder och inte har plats för, det är ju inte precis som att jag ber honom ta ner månen. och varje gång vi diskuterar det här så HÅLLER HAN JU MED OM att det behövs. och det är väl det som jag tycker är tröttsamt, att det aldrig är så att han känner att "nä, nu måste jag ta tag i det här" och sedan bara gör det. allting kan alltid skjutas upp till en obestäm framtid, det är alltid jag som måste först ta initiativ oc hstyra upp och sedan be honom, påminna honom, tjata på honom för att någonting ska hända. OCH DET ÄR INTE KUL.
för ett tag sedan föreslog han att vi skulle åka till köpenhamn i påsk. jag sa att det kunde vi göra, men då måste vi fixa hundvakt. bad honom, eftersom han ändå satt framför datorn, att maila M, som har hundpensionat, och fråga om det fanns plats. det gjorde han. efter någon dag frågade jag om han hade fått svar från M, och jo, hon hade svarat och undrat om småhundarna skulle dela box eller om de skulle ha varsin. ett mail som kräver ett svar alltså, och det svaret hade han ju, och han tänkte väl att han skulle svara, men så glömde han bort det. sånt händer ju. efter några dagar frågade jag om han hade svarat, och han sa att han hade glömt det men att han skulle göra det. och sedan...ingenting. jag ställde samma fråga igen, och fick samma svar och jag sa att "jamen nu får du ju ta tag i det där, nu har vi ju lovat barnbarnen att vi ska gå på zoo och tänk om vi inte kommer iväg till köpenhamn för att vi inte har någon hundvakt" och han sa att han skulle fixa det. igår, tre veckor efter att första mailet skickades, träffade jag M på brukshundklubben och nä, han hade ju inte svarat. alltså!
innan jag åkte till brukshundklubben hade jag varit nere i källaren för att slänga i en maskin tvätt. och ta mig FAN om det inte låg ett lastgaller och lite annat smått och gott framför frysen. då tänkte jag att jag bara skulle be honom flytta undan grejerna. kanske eventuellt påpeka att han väl kunde försöka att undvika att ställa grejer där eftersom vi faktiskt KOMMIT ÖVERENS OM att inte ha golvet-framför-frysen som förvaringsyta eftersom frysen är ett frysskåp och dörren inte går att ÖPPNA då. kanske även ta upp att deadline för projekt "rensa i källaren" var passerad och att det vore bra om han lade på ett kol med det, och dessutom: när han rensat i sitt källarförråd skulle det ju finnas plats att förvara det där lastgallret och de andra pinalerna där istället för på golvet framför frysen eller någon annan yta som råkade vara tom för stunden. lugnt och sakligt skulle vi kunna diskutera det där, tänkte jag mig.
men sedan bubblade det här tre veckor gamla och obesvarade mailet upp och jag blev bara SÅ. JÄVLA. LESS. PÅ. HELA. SKITEN. så när jag kom hem igår var jag skitsur. bet ihop och sa i någorlunda neutral ton att "kan jag prata med dig om en sak utan att du blir förbannad", vilket är ungefär samma sak som att be mr S inta försvarsposition, men jag var även SÅ. JÄVLA. LESS. på att alltid vara den som måste tänka mig för hur jag säger saker och liksom väga ord på guldvåg för att han inte ska bli sur (så är det egentligen inte, men igår KÄNDES DET SÅ, och ska jag vara rättvis så är det inte heller så att han aldrig gör något på eget initiativ heller, men igår KÄNDES DET SÅ, det var droppen, bägaren, halmstrået och den där jävla kamelens rygg och hela skiten). det var efter läggdags, båda var trötta och båda är stressade över jobbgrejer just nu, ett sämre valt tillfälle får man ju leta efter. så givetvis blev det ett världskrig. i natt sov jag på soffan. för jag är SÅ. JÄVLA. LESS. PÅ. ALLTING. JUST. NU. och utöver det har jag ont i hela kroppen eftersom jag inte riktigt fixar att ligga på soffor, men det är väl rätt åt mig kan jag väl tänka.