Hör Pocks ord om bordet de investerat i, att det kan gå vidare till nästa generation, och jag velar ibland i just det, vad är värt att spara och inte. Älskade barnböcker, en ärvd byrå, mina lila sammetsbyxor från tidigt 90-tal... Är det något för dottern att lattja med om 10 år? Jag tänker ibland att det är bättre att befria barnen från en sönderfallande sommarstuga och tavlor och annat. Jag tycker att ärvda grejer mest skapar konflikt om vem som ska få och inte. När sambons pappa gick bort, alldeles för tidigt, stod sambon ensam med besluten om varenda pinal i radhuset. Han samlade på gamla grejer och mycket var helt omöjligt att avgöra om det var arvegods eller ett loppisfynd från förra sommaren. En del saker visste han såklart, den över 100 år gamla fåtöljen, specialbeställd av farfars far, designerlampan, men resten? Historien var oviss om så mycket, och det var ångestframkallande för honom att stå där med berget av delar av ett liv. Slänga? Skänka? Spara?
De grejer som sparades har ju ett mervärde. när det är fina eller originella eller praktiska saker/möbler som dessutom fanns med i sambons barndom, det klart de betyder extra. Jag har tänkt en del på min svärfar de senaste dagarna och saknat honom. Min sorg för hans död har alltid pyst ut i väldigt små doser, lite då och då. Det var andra som sörjde stort, och jag som hade en mer perifer roll gick mer upp i det praktiska. När vi hittade honom låg hans dåvarande kärlek på golvet och skrek, det var dramatiskt och jag var hela tiden vid sidan av, kall i huvudet och rädd för att saker skulle spåra ur. Jag stängde väl av, som jag ofta gör när stora saker händer, men nu dyker minnesbilder upp och jag gråter lite för att sambon förlorade en älskad far, och att han försvann innan barnbarnen kom.