Ledig dag och halvvägs in på dagen tänker jag att den är motsatsen till carpe diem, solen lyser och jag städar, tvättar, rensar ut kläder, tar ner hallspegeln. Jag började reta mej på spegeln, att det första man ser när man kommer in i lägenheten är sig själv i helfigur, och så självkritiska som de flesta verkar vara är det väl inte särskilt välkomnande. Jag har sett hur folk, så fort de kommer in, tittar i spegeln och börjar plocka i håret. Så bort med den och upp med tavla istället.
Jag känner mej lite dålig för att jag inte går ut och njuter på min lediga dag, suger i mig livet, men ändå gör jag inte det. Stannar kvar inne istället, kollar på två avsnitt av Seinfeld och lyssnar på musiken som Corn tipsade om. Hämtar barnen och ett extrabarn på eftermiddagen. Det där med barnen gnager lite. Jag är ju ledig för att jag jobbat helg och sent, och jag har pratat med dagis om det där: Ibland är jag hemma på dagarna, t.ex när jag går upp 03 för att jobba morgon, då är jag hemma vid lunch och skulle egentligen kunna hämta den lille. Och när jag jobbar till midnatt, då är jag ledig på förmiddagen efter och jo, då skulle ja kunna ha barnet hemma. Och de har sagt, sov ut istället, det är lugnt med oss, det spelar ingen roll för vår del. Och jag känner att de där halvdagarna är min räddning, jag får några timmar för mej själv, hinner i kapp med det praktiska och framförallt hinner min hjärna i kapp. Samtidigt gnager det lite, varför vill jag inte umgås med mina barn den tiden också, och varför klarar "alla andra" att jobba heltid och träffa barnen och inte behöva tid för sig själv? Jag känner mej rejält oduglig idag. Herregud, jag låg och glodde på Seinfeld, jag låg på soffan och lyssnade på musik och tittade ut genom fönstret när någon annan tog hand om barnen. Så försöker jag övertyga mej själv om att jag är en bättre mamma när jag får ta det lugnt efter att ha sovit fyra timmar på natten, jag har tålamod och är glad - men när jag är trött och slut blir jag grinig och blir arg på barnen. Jag försöker legitimera mina egna behov med att det är bäst så för barnen, och det är väl något tragiskt i det, att jag inte kan stå för vad jag vill utan måste argumentera inför mej själv att det är bättre så för barnen.
Äldsta barnet hade med en kompis hem i dag, en ny bekantskap som aldrig varit här tidigare. Hon var försigkommen, tuff och tog dotterns hemliga låda fast hon inte fick , öppnade den trots att dottern stod och skrek "öppna inte, du får inte!". Sen började dottern gråta och jag blev mer och mer irriterad. Inte främst på tjejen som var här, jo henne också, men mest på att dottern börjar gråta, sätter sig i en hörna, går in i garderoben, istället för att ta fajten. Jag vill att hon ska kämpa, och jag blir arg för att jag själv ibland, när jag istället för att argumentera lugnt och sakligt för min sak, eller bli förbannad och slå bakut, har hindrats av en klump i halsen. Klumpen som gör det så svårt att prata för man vet att man kommer låta ynklig och eventuellt börja gråta. Och jag blir lite nervös för att dottern ibland visar sådana tendenser, hon blir mer ledsen än arg och det kommer att bli tufft för henne om hon inte säger STOPP.