men det är ju FAN vad jag ska gå och reta mig på saker. på de här människorna i föreningslivet, på hur de liksom HAR MAGE att hålla på och skuldbelägga en för att man inte kan komma på ETT möte och sedan tro att man ska vilja engagera sig mer då? sen försöker jag tänka att de är ju också människor med ups and downs, såklart, och ingen är ju felfri. men ändå, det är så irriterande att liksom inte bara få REDA UT saker och lägga dom bakom sig. sedan irriterar jag mig på mig själv dels för att jag lägger så mycket energi på det här och dels på att jag har så svårt att hantera den här känslan av att vara i onåd och att det känns som att allt blir bra bara jag blir tagen till nåder igen, och nu handlar det om betydligt mer komplexa känslor än att bara reta upp sig på folk som är sura och beter sig löjligt. nu är vi nere och geggar i högstadietiden igen, känslan av att inte vara accepterad någonstans, att vara tvungen att liksom svansa och underkasta sig för att överhuvudtaget få någon mänsklig kontakt som inte var sparkar och slag. knulla med de äckligaste av killar och försöka låtsas att de gjorde det för att de gillade mig och inte för att de hade supit och kollat på porrfilm i någon furupanelklädda gillestuga, se oberörd ut när de skrattade och skrek "hora" efter mig på skolgården sedan, knulla med främlingar för att ha någonstans att sova när jag inte kunde vara hemma, gräv gräv gräv. herregud, kan ingen bara be mig lägga av.
så jag skickade ett mail till de här sura i rasklubben. ja, alltså inte om DET, jag är ju inte galen. ett i mina ögon hyfsat konstruktivt mail där jag framförde mina synpunkter kring den här incidenten med mötet och folk som inte ställer upp. jag vet, det hade varit bättre att ringa, men jag hatar att ringa, jag blir liksom blockerad då. så jag skickade ett mail. som jag förstås inte fått svar på. därför går jag nu och retar mig och håller långa TAL i huvudet kring vad man som privatperson ska förväntas försaka när man åtar sig ett uppdrag i en styrelse i en ideell förening, det kan ju liksom inte vara att man ska klippa alla åtaganden man har gentemot allting annat. jag får ju förstås inga svar på mina hittepådialoger och det är tröttsamt men jag hittar inte off-knappen riktigt. det som är ännu mer tröttsamt är att de här människorna utgör delar av mitt viltspårgäng, och jag vill helst ha allt sånt här uppklarat innan den träningen startar om några veckor.
TRÖTTSAMT, ja. men något som inte är tröttsamt är valpens och min kurs, gud vad bra den är och vad jag redan älskar kursledarna för att de är så jävla duktiga och har sån fingertoppskänsla, de observerar, analyserar och så kommer det en plan. vi i gruppen är på väldigt olika nivåer men alla får hjälp med exakt vad just de behöver träna på. igår tränade vi utomhus i två timmar i snöblandat regn och snålblåst och hade jättekul. fast det var rätt skönt att komma in sen, det ska jag villigt erkänna. och valpen var jätteduktig och fokuserade fastän det var en löptik med. överhuvudtaget har han blivit mindre störningskänslig, han bryr sig inte så mycket om andra hundar längre när vi tränar och det är ju skönt. den biten ska jag drabbas av när jag börjar kurs med minsting nästa vecka, han har lite mer bry med sin omvärld, kan man ju lugnt säga. inte så att han gör något, men han har förfärligt svårt att fokusera så fort det händer något runt omkring. men det finns ju bara ett sätt att ändra på det och det är ju träna, träna och sedan träna ännu mer, överallt och på olika ställen. därför har jag valt en allmänlydnadskurs till honom även om han kanske kunskapsmässigt ligger högre än så, men han behöver träna mer på att förhålla sig till en grupp och jag ser det bara som ett plus om det är lite rörigt och stökigt. så det ska nog bli bra.
kalas för lille A på lördag, fem år fyller han och hjälp vad tiden går. jag har varit mormor i fem år. från en liten bebis till en tuff kille som önskar sig sneakers och tajta jeans och vill ha tårta med spindelmannen på. det ska mormor fixa på fredag kväll. mitt liv är roligt, men just nu är det lite mycket, ANDAS FÖR FAN.