I don't want the gold

idag väntar en låååång dag. först jobb, sen ska jag på återbesök till medicinmannen och ikväll ska jag på styrelsemöte i rasklubben. och eftersom mötet ska vara tre mil norr om stan jag jobbar i och jag bor tre mil söder om stan jag jobbar i så åker jag inte först hem bara för att sätta mig i bilen och köra samma väg tillbaka igen någon timme senare, det känns ju rätt onödigt. så nu ska jag försöka tänka ut någonting som jag kan fördriva tiden mellan medicinmansbesöket och styrelsemötet med. än så länge har jag inte kommit på någonting specifikt som MÅSTE göras (eftersom jag avverkar alla jobbiga måste-ärenden fort som blixten för att slippa ha en massa tråkiga grejer hängande över mig), men det ger sig väl.

igår började min nya hundkurs. jag var ju lite orolig för att alla andra skulle vara superrutinerade och jag den enda nybörjaren. så var det också...nästan. men alla hade sina problem som de behövde få hjälp med även om de tävlade i de högre klasserna, och det är problem som jag lite känner att jag aldrig kommer att få eftersom jag inte har den typen av hundar. mina hundar är antingen PÅ, när vi jobbar och då handlar det mest för mig att motivera och få igång dom, vilket inte är speciellt svårt (det svåra är att upprätthålla motivation och fokus under en längre tid, men det problemet är jag ju knappast ensam om), men de blir aldrig stressade eller för mycket upp i varv så att de knappt går att hantera. eller så är de AV, och då behöver det inte hända ett smack. aldrig att de skulle vandra omkring som osaliga andar hemma om jag hade känt för att bara ligga framför tv:n en hel dag, då hade de bara krupit ner i soffan med mig, bäddat ner sig bland filtar och tyckt att det var LIVET. ska man se till tävlingsresultat så måste man förmodligen ha hundar med lite mer nerv i för att komma högt upp i klasserna, men jag tror jag skulle bli ett nervvrak av att ha hundar som for upp som raketer och var heltända på att något skulle hända så fort jag rörde ett finger. men så har jag ju också alltid varit en sån som valde de lataste hästarna på ridskolan, föredrar att jobba för att få igång någonting snarare än att behöva bromsa en övertänd motor. sån är jag, men det är ju kul att folk är olika. på det hela taget verkade det i alla fall vara ett glatt gäng, så det känns som att det kommer att bli en kul och bra kurs. i helgen ska vi spåra och peppen på att gå upp klockan sex och ge sig ut i skogen hela dagen är ENORM. på riktigt alltså, this is my life.

jag har - peppar peppar - blivit betydligt bättre i ryggen. den där irriterande låsningen i ländryggen har nästan släppt nu och igår tror jag inte jag kände av det mer än någon enstaka gång. jag vill tro att det är medicinmannens förtjänst. det ska bli spännande att höra vad han säger idag och jag hoppas att jag kan få någon form av träningsprogram så att jag kan göra vad man nu kan göra med kombinationen överrörliga leder och jättestela muskler, men något förebyggande borde det väl finnas.

over & out, nu är det dags att jobba vidare.