Inte bara skit

Kände att mitt förra inlägg var en jättespya över mitt liv och att det behövdes balanseras upp lite. För allt är inte bara skit. Sambon är mjuk och rar. Ungarna har ju faktiskt underbara stunder. Varje dag, om jag ska vara helt ärlig.

För det är underbart när vi sitter vid frukosten och Tusse och Sambon sitter och äter ägg. Tusse älskar ägg och hon berättar 530 gånger vilket ägg som är hennes och vilket ägg som är hennes pappas. Sambon har all tålamod i världen och nickar och håller med.
- Ja, det är Tusses ägg.
Eller
- Ja, det är pappas ägg.
Och så helt plötsligt utbrister hon
- Kalon! Kalon. Tusse kalon!
Då vill hon ha lite kalkon som vi har som pålägg.

Hahah. Kalon. I just love it.

Vid middagen sitter jag och Grodan och pratar.
- Mamma. När jag var hos Amanda så hade de tofflor på ett fat. Inte såna där foppatofflor som man har på fötterna. Utan tofflor som man äter. Du vet. Man kan äta dem till frukost eller nåt. Kommer du ihåg när jag och pappa åt tofflor.
Jag kan faktiskt inte komma ihåg att Grodan och hans pappa har ätit någon som kan tänkas heta tofflor. Så jag erkänner att jag inte kommer ihåg det.
- Pappa och jag åt det en gång. De är så här platta så här. Och har mönster på sig. Fyrkanter så här och så här.
Han viftar med händerna som inte på något sätt hjälper mig att minnas när herrarna i huset åt tofflor.
- Och de heter tofflor, frågar jag.
- Ja. I alla fall. De hade tofflor på en tallrik. Men de skulle inte äta dem idag. Tror jag. De skulle nog äta dem i morgon. Eller en annan dag kanske. Amanda frågade sin mamma om hon fick ta en bit. Men det fick hon inte. Och då tog hon en bit till mig och henne i alla fall när hennes mamma inte såg. På skoj alltså. Det var skoj.

Jag funderar och funderar på de här tofflorna. De verkar ju vara något man verkligen äter. Som är så här platta. Och med mönster. Fyrkantigt så här och så här. Och då kommer jag tillslut på det.
- Menar du våfflor?
- Jaaaa. Våfflor.
Grodan fortsätter sin berättelse om våfflorna hemma hos Amanda och jag känner att det är fantastiskt att sitta och prata med min 4-åriga son. Han är faktiskt riktigt underhållande.

Tidigare idag fick jag veta att älgar är blötdjur. För de kan faktiskt gå i vatten. Att Tatonka faktiskt är en Pyson-oxe. (läs: Bisonoxe) och han har träffat en fjäll-iller som var grå! Jättekonstigt faktiskt. Och det får jag ju hålla med om.

Mitt liv är verkligen inte bara skit. Och mina ungar är inte bara trots eller annat skräp. Det är bara lite mycket av allt just nu. Så jag glömmer såna här stunder. Och det känns som att jag lägger allt fokus på det dåliga och med tiden kommer dessa små fantastiska stunder försvinna helt ur minnet.
Som när Tusse kommer fram till mig, glad som en sol och visar upp sin klubba pappa gett henne.
- Lubba! utbrister hon lyckligt. Tusse lubba.
En liten stund senare kommer hon igen, denna gång utan klubba. Går fram till sin pappa. Tittar allvarligt på honom och säger.
- Pappa. Tusse annan lubba.
Nästa scen, när hon får veta att det inte finns några fler klubbor får hon ju tokspel och ligger på golvet och skriker och grinar. Men just den där blicken. Den rara tonen. Och förmågan att ändå sätta ihop en mening där hon ber om en klubba till.
Priceless.