Tusses mitt i trotsåldern

Förkylningen fortsätter. Jag preppar mig med Alvedon, Rinexin och nässprej. Det är grejen att ta sig genom dagen.
Tusse är mitt i värsta trotsperioden. Allt ska sägas emot. ALLT!!
Hon vill inte äta. Hon vill inte borsta tänderna. Inte klä på sig. Inte byta blöja. Inte gå upp och lägga sig. Inte gå till dagis. Inte gå hem från dagis.
Och om hon faktiskt vill något, ja då vill hon bestämma.
Bestämma vem hon ska hålla i handen. Bestämma vilka kläder hon ska ha. Bestämma vad hon ska äta. Bestämma vilka skor hon ska ha. Bestämma vem som ska natta. Bestämma vem som ska få vad. Bestämma vem som ska göra vad.
Men det räcker inte att bestämma. För om hon får som hon bestämt så duger inte det heller. Då ska hon ha något annat.

Hon driver oss vansinniga!
Grodan har aldrig haft en sån här trotsperiod. Inte än i alla fall. Aldrig på det här sättet. Inte så här över precis allting. Så jag och Sambon står helt chockade över detta. Min mamma skrattar lite och säger att det här är inte alls något konstigt eller ovanligt. Och sen berättar hon mängder av små anekdoter från när jag var liten. Hon kommer också med en massa förståelse för vår frustration och lite stödjande prat. Så hon gottar sig inte bara i vårt krig här hemma.

Tråkigast tycker jag att vi inte kan få ha speciellt många trevliga middagar. Vi har prövat allt möjligt. Muta, hota, locka, straffa, ignorera. Inget ger ett speciellt bra resultat. Och då är inte mitt främsta mål att ungen ska äta. Jag vill inte att våra måltider ska bli på hennes villkor. Fine, så ät inte unge! Skit i det om det nu är så jävla roligt. Du får väl gå hungrig om så ska vara. Men att hon styr oss andra med sitt trots. Det gör mig galen. För även om vi låter henne vara så är hon ju en elefant mitt i rummet som vi andra har svårt att bortse ifrån. Till och med när hon lämnar köket och gör något annat sitter vi alla tre och är fullt medvetna var hon är, vad hon gör och vårt samtal går knackligt. Inte ens Grodan kan bortse ifrån henne. Eller kanske allra minst han.

Mamma har inget mirakeltips. Hon säger bara att vi spar vår egen energi om vi klarar av att inte bli så arga. Men hon erkänner att det klarar man verkligen inte varje dag. Sen menar hon att man måste bara genomleva det. Och att den här trotsperioden är lång, men inte konstant. Den kommer gå i cykler där vissa perioder är bättre än andra.

Tusse är så mycket som Grodan aldrig varit. Grodan är mjuk och känslig. Och blir man riktigt arg på honom så tar han illa vid sig. Tusse blir mest bara förnärmad. Man till och med hör på hennes grin att hon inte är ledsen på riktigt. Och så fort man blir sams så flinar hon och så har hon skakat av sig utskällningen.
Just nu följer hon inte med någonstans, inte NÅGONSTANS utan att det gått så långt att jag säger
- Ja, då går jag utan dig. Hejdå.
Då först reser hon sig från golvet, grinar och vill att man ska komma tillbaka och hämta henne.
- Nä du. Du får komma själv. Du kan gå. Kom nu om du ska med.
Då kommer hon. Sur som ättika är hon. Och så kallar hon en för dum. Man är mest dum hela tiden dessa dagar.

På dagis har de också märkt av denna trots. Maten har blivit ett problem där också. Och sen har hon börjat sparka de andra barnen.
Jag känner mig inte stark nog att ta det här. Fast jag kan väl ge mig fan på att man aldrig är rustad för sånt här. Eller finns det föräldrar som säger
- Ja, det är ju tur att ungen trotsar just nu, för nu har jag både tid och ork att ta itu med detta.
Nä. Gissar att det inte finns så många som säger så. Så det är väl bara att ta en fight i taget.

Det känns bara så sjukt att hela ens vardag känns som om den går åt att försöka vinna över sin inte-ännu-fyllda-2-år dotter.
Hon är en mycket tuff motståndare och jag och Sambon går vissa dagar ner för räkning.