Min whiplash

Jag har inte skrivit på ett tag.
Det har gått trögt i livet. Bihålsinflammationen ville ha sönder huvudet i bitar i jag vet inte hur många dagar. Inte fanns det några mediciner att få eftersom snabbsänkan visade att det rörde sig om virus. Herrejösses vad snor är äckligt ibland.

När bihålorna släppte en aning har jag fortsatt att snora. Men nu, tillslut känns det som om jag börjar komma tillbaka. När det gäller förkylningen vill säga.

Parallellt med det har jag ju haft den där nack-skiten jag fick för drygt en månad sen när Tusse råkade hoppa upp med huvudet rätt i käken på mig. Käken klarade sig bra, men nacken fick en sur whiplash som verkligen inte blivit bra. Jag bokade ju snabbt tid hos massören på jobbet eftersom jag kände att musklerna i nacken fick sig en snärt. Men samma dag jag skulle till massören låg jag med kraftiga magsmärtor efter min magsjuka. Så det blev inget masserat den dagen.

Efter det har jag ändå fått till 2 massagetider. Den senaste var precis innan förkylningen sänkte mig helt. Då sa massören att jag kunde skippa träningen i 3-4 dagar, men sen skulle det nog vara bara att köra på.
Så blev det inte. Nu har jag problem att sova. Jag försöker olika ställningar, olika kuddar. Allt för att avlasta nacken. Men det vill sig inget. Nervsmärtan uti armen som jag lidit av kommer och går. Framför allt att sitta framför datorn är dåligt. Därav min frånvaro här.

Idag tyckte jag det var dags att gå till massören igen. Blev en ny tjej den här gången som jag inte varit hos förut. Hon var tydligen sjukgymnast också. Hade bokat en hel timme med henne. Som hon fick jobba! Hon var helt svettig. Knutar högt upp i nacken, ända vid skallbenet, på både höger och vänster sida. Hon funderade lite på om någon disk hade skjutits lite åt sidan så den låg och tryckte på nerven.
- Det är här problemet börjar, sa hon.
- Ja, svarade jag. Fast tidigare så var det inte lika mycket så högt upp i nacken som precis i slutet av nacken och musklerna som går till axeln.
- Jaja, fnös hon lite. Men här är det något.
Ja. Jo. Något är det ju förstås.
Sen kom hon ner till de där musklerna i nedre delen av nacken.
- Oj! Herregud!! Du är ju helt stenhård.
- Ja.
Hon var svettig och fick till slut bara stå och slå på musklerna. Jag bet ihop hårt och tog allt.
- Det sitter ner i skuldran, sa jag också.
- Ja, ja, det får jag komma till sen.

När "sen" kom tjöt hon till igen. Där fanns ju en uppsjö av knutar också.
Nu är jag alldeles mörbultad och öm.
På torsdag ska jag till nåltanten. Det funkar inte med bara massage, om än så hårdhänt. Det måste till med något mer. Så jag tar mitt första besök på torsdag, och om hon säger att hon kan hjälpa mig så blir jag nog hemma från jobbet nästa vecka och ägnar mig helt åt att bli lagad.

Jag är så trött på att inte något bara kan få funka.
Försäkringskassan skickade hem brev till Sambon och menade på att Tusse var hemma för länge med vattkopporna. Eller för länge, kanske de inte menade, men att vi måste ha läkarintyg för att få vara hemma så länge.
Va fan. Det var ju vattkoppor. Det tog 10 dagar innan alla koppor var torra. Inte tänkte vi på att gå till läkaren. Vi visste ju vad det var. Och hur det skulle se ut när det är ok att gå till dagis igen.
Men så ska man ju inte tänka.

Det känns tråkigt att vara så här gnällig samtidigt som jag gör en helt enastående resa med mig själv.
Vågen visar -14kg sen januaris början. Nu har jag två kilo kvar innan jag är i mål. Jag borde ju vara jätteglad. Och det är jag ju. Jag gnäller ju inte så här 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
Men här på Hypo är det just gnället som rinner ur fingrarna.
Det vänder. Jag vet det. Det har bara inte vänt riktigt än.