I helgen satte jag mig ner och påbörjade ett inlägg som skulle handla om hur klar jag är nu, med hela OVMN-grejen. Klar med honom, klar med känslorna, klar med att grubbla. Men den som är klar sätter sig inte ner och skriver långa inlägg om hur klar den är, den som är klar är klar. Den som är klar slutar skriva och går vidare.
Men jag skulle vilja vara klar. När vi ses (numera alltid i grupp) slås jag av vilken negativ och rätt tråkig person han ändå är (men sen minns jag att han också är en rätt härlig och positiv person, bara det att jag inte har fått se den sidan på länge).
Att det tar sådan tid att gå vidare tror jag beror på att jag så gärna ville att det skulle bli något och på att jag inte vill förlora något som jag skulle kunna få.
Det beror också på alla de saker som sades och gjordes och som jag inte får ihop med det här med att det inte blev något mer. Men jag har tänkt för svartvitt. Jag har tänkt att man inte medvetet luras och säger saker som man inte menar men jag har glömt att man ibland säger saker som man känner och sen kanske inte riktigt vågar stå för eller så går det över och det blir pinsamt.
Liksom Ester skulle jag kunna skriva en dikt som heter Förstår inte och radda upp punkter, där den största (och den som mina vänner, bless them, hela tiden återkommer till) är: varför slutar man plötsligt gilla mig? jag är ju helhärlig! rolig! snygg? (jo men ändå inte ful (det är ju en smaksak förstås blabla men jag är inte elefantmannen och jag har magrutor)).
Fast svaret är ju detta: man kan lätt sluta gilla någon, om man inte var särskilt investerad från början. Även om man gärna vill ha känslor, så går de snabbt över när det börjar gå för långt. Och man kanske får panik och man slutar höra av sig.
Hur vet jag det? För att jag eventuellt utan att tänka på det, har blivit OVMN i ett scenario med en annan person. Jag är inte känslomässigt investerad alls men oroar mig för att det andra är det. Jag nojar över att jag halvlovat mer än jag kan hålla, jag slingrar mig undan försök till träffar och jag är artig men försiktig med att vara för trevlig, framförallt när den andra anstränger sig för mycket för att låta nonchalant och lagom intresserad. Jag ignorerar fb-meddelanden fast jag läst dem och svarar flera timmar senare och hoppas att det framgår att jag visserligen gillar men liksom inte... gillar. Eller så oroar jag mig i onödan.
Ett snärj är det, att ha relationer.
Hur som helst: även om jag inte är klar så har jag i alla fall satt min sista låt-oss-ses-potatis. I helgen frågade jag (igen) om vi skulle ses (why?!) och fick (igen) ett artigt nej tack tyvärr (förstås) och även om jag sagt det förr så får jag nog mena det: inga fler inviter.
Punkt.