Jazzies klagosång

Februari börjar lida mot sitt slut. Det blev ingen toppmånad. Även om ljuset har gjort liten skillnad så har solen varit för otydlig för att göra någon djupgående verkan. Och jag behöver det. Jag behöver det så sjukt mycket.
Det känns som om jag ligger under isen. Ansiktet tryckt upp mot den som om det vore ett fönster till världen ovanför. Men vaken finns ingenstans i närheten. Isen är kall och den håller mig nedtryckt. Det finns en liten luftficka, men luften är använd många gånger och den är jobbig att andas.

Alla dar är inte lika jobbiga. Men det behövs så lite för att jag ska ligga där under och trycka. En liten motgång. En jobbig dag på jobbet. Eller som nu, några nätter med febriga och hostiga ungar. Sambon har tagit en natt. Jag en natt. Och i natt bröts sömnen bara en gång av hostningar som krävde att jag gick upp och hämtade hostmedicin. Sen blev det tyst och vi sov alla till 6.30. Men natten innan var min natt och efterdyningarna från det sveper nu över mig.
Jag har inte orken!! Jag har inte kraften!!
Inte kan jag langa över en del av mitt lass till Sambon och be honom dra lite åt mig en stund. För han sitter i samma båt som jag. Vi har redan delat på lasset och vi båda är på gränsen av vad vi har ork till.

Vi har nog inte så väldigt mycket tyngre liv just nu än annars, rent innehållsmässigt. Det är de ständigt återkommande vabben dårå. Och att man själv inte fått vara helt frisk. Men i övrigt har inget mer lagts på i vårt liv. Men vi har inga reserver. Vi var slut redan när vi gick in i den här vintern. Och just ja, min jävla svältkost är väl så klart en bidragande orska till att jag känner och mår som jag gör.

Om någon nu blir väldigt sugen på att skriva en kommentar att den här kosten kanske inte är så bra om jag mår så här. Så säg inget. Håll det för dig själv. Det är inte läge att droppa den kommentaren idag. Just nu. Till just den här texten.
Jag har ett endaste projekt som är riktigt viktigt just nu. En enda sak som verkligen är min. Och det är det här. Att jag kanske inte riktigt var så rustad som man kan ha önskat för att ta mig an det. Att jag kanske inte började med den ork och kraft som skulle ha varit optimalt. Det är saker som jag inte kan ta hänsyn till. För vem vet när det optimala tillfället erbjuds. Sen eller aldrig? Och nu gör jag det här. Det ska bli gjort. Människor har gjort värre saker och överlevt.

Överlever gör jag ju. Där under isen. Med luften som knappt går att andas. Jag överlever där.
Men det är jobbigt. Tungt. Och idag är en av de sämre dagarna.
Jag ser med spänning fram emot kräksjukevågen.