Vår Groda har blivit fyra

Idag blev Grodan 4 år.
Först tänkte jag att dagens text återigen skulle vara en bakåtblick till hur den här dagen var för fyra år sen. Den har jag malt i mitt huvud så otroligt många gånger.
Dels för att bearbeta. Dels för att det på så många sätt var den värsta och bästa dagen i mitt liv.

Men när jag tog min kvällspromenad nu på kvällen och lät historien snurra i vana banor i huvudet. Min historia har väldigt lite Grodan i sig. För jag och Grodan träffades aldrig riktigt den här dagen. Han rullades iväg åt ett håll och jag åt ett annat. Och så återförenades vi inte förrän ganska många timmar senare och då hade dagen sedan en tid hunnit blivit den 3 mars.

Så jag gick där i snögloppet och tänkte att Sambons upplevelse hur det gick till när vår son föddes måste ha varit rätt annorlunda än min. Han fick ju följa med Grodan när vi delade på oss. Jag började tänka efter och insåg att det var längesen vi pratade om det.
För visst har vi väl pratat om det? Det har vi väl? Jo. Klart vi har.

Så när jag kom hem bad jag Sambon berätta om dagen då Grodan kom till världen. Det var trevligt. På alla sätt.
Han var så liten vår lilla parvel.
Sambons minnen från deras första timmar tillsammans är lite suddiga.
- Ja, sa han, allt gick så fort. Det är inte som när Tusse kom. Man visste ju ingenting om någonting.

För mig är det precis tvärtom. Jag minns hela det dygnet som Grodan kom. Människor. Vad som sas. Detaljer. Vilken dörr till vilket rum. Vem som var läkaren som gjorde kejsarsnittet. Sjuksköterskor och barnmorskor. I vilken ordning jag gick göra vad. Osv. Men med Tusse minns jag inte ens om jag fick ligga på uppvaket efter snittet.

Men det vi har lika är att det nog tog flera dagar innan någon av oss fattade att den där lilla, lilla bebisen som sjuksköterskorna tog hand om var vår. Att det var vi som skulle ta hand om honom. Att han var vår och inte deras. Jisses. Det var svårt att fatta.
Och nu har fyra år gått. Det är nog ännu svårare att fatta.

Vår mjuka, kloka lilla stora fyraåring. I sitt alldeles glittriga röda hår. Som hoppar på ett ben, blinkar med ett öga, ger tummen upp och knixar med tungan - samtidigt. Som allvarligt förklarar att han önskar att vi hade en lillebror istället för Tusse. En lillebror som kusinen har. För hans lillebror är inte alls lika jobbig som Tusse.
- Ska vi göra oss av med Tusse, undrar jag.
- Nä. Jag sa att jag ÖNSKAR att vi hade en lillebror. Det är ju inte på riktigt. Men man kan ju få önska.
Jag låter bli att berätta för Grodan att lillebror nog blir lika jobbig som Tusse när han blir lika stor som henne. Han kan väl få önska en liten stund.

Min underbara unge. Med alla sina tankar och idéer.