Spårket

I måndags visade vågen -9,5kg sen jag började i januari. Nu befinner jag mig mitt i min gamla trivselvikt. Inte så att jag gått omkring och varit skitnöjd när jag vägde så här, men jag trivs tillräckligt för att inte göra något åt saken.
Nu, när jag är nästan 14kg lättare än vad jag var för ett år sen känner jag mig riktigt slank i denna vikt. Men jag har ändå 6,5kg kvar. Det är svårt att tänka sig. Jag kan inte alls måla upp bilden hur jag kommer se ut.

Hemma har det lossnat en hel del i språket för Tusse. Igår sa det bara tjoff. Från ena dagen till den andra så är det en otrolig skillnad. Utan att ha lärt sig fler ord så använder hon dem mycket mycket mer. Och i fler kombinationer. Tusse har ju ”pratat” länge nu. Men hon bara smattrar på utan att det är riktiga ord. Sen har hon riktiga ord, men dem tar hon ett i taget vid behov. Men igår tror jag varje mening hon sa innehöll riktiga ord. Det är så magiskt när sånt här händer. Språket är ju lite som en kod. Har man bara kommit på hur det hänger ihop så går det fort att lära sig nytt.

När Grodan gjorde den här resan låg jag inne på sjukhus. Han var inte killen som roades av att prata i telefon och vi träffades väldigt sällan eftersom Sambon inte hade körkort och Grodan var ofta sjuk. Så förändringen var så enormt stor mellan gångerna. Jag minns att det fick mig att känna att det hade gått ännu längre tid sen jag sett honom.
Den här gången får jag vara mitt i när det händer. Jag hade trott att det då skulle vara svårt att sätta fingret på utvecklingsstegen. Att förändringarna bara skulle smyga på. Lite varje dag. Men jisses vilket skutt det skedde igår. Mitt framför ögonen på en. Fantastiskt.

I bilen lyssnar Grodan på Bamse. Här om morgonen var ljudet lite för högt.
- Mamma! Höj ner! ropade han från baksätet.