igår pratade jag i telefon med båda barnen, inte samtidigt dock. men det var fina och djupa samtal. först var det N som skickade ett mms med en skärmdump på någons före- och efterbild på instagram där "före" visade en i mina ögon hyfsat normalviktig person och "efter" något slags benrangel, och så skrev hon (N) varför kan alla andra och inte jag? ju mer jag tränar desto mer väger jag. inte kul!!! . och så ringde jag och vi pratade om det. och jag sa väl ungefär att: 1. vågen är bara siffror, hur kläderna sitter är ett bättre jämförelsemått, 2. du har gått ner jättemycket efter graviditeterna, du tränar flera gånger i veckan, du äter bra mat, var stolt över vad du har åstadkommmit istället för att reta dig på det som i dina ögon inte är perfekt, samt 3. att vara smal på gränsen till utmärglad är inte nödvändigtvis samma sak som att man mår bra (tog som exempel en på mitt jobb som kör LCHF som en galning och visst, hon är jättesmal men har fått ett skyhögt kolesterolvärde och måste medicinera för det. sunt? eh, inte om ni frågar mig).
senare på kvällen läste jag i N:s blogg: alltså jag lägger min energi på fel saker, nu slänger jag ut den jävla vågen och fokuserar på saker som får mig att må bra istället! då kändes det ju som att något av det jag sa i alla fall gick in och fick henne att i alla fall för stunden börja tänka i lite andra perspektiv än bara de ytligt perfekta-instagram-bilderna.
och sedan ringde L och vi resonerade kring hans framtid och utbildning, han har skickat in arbetsprover och blivit kallad till intervju på någon i hans kretsar extremt attraktiv utbildning men som han ändå av olika skäl var lite tveksam till, och han frågade om jag nu mot förmodan kommer in på det programmet och sedan tackar nej, tycker du att jag är galen då? och jag sa nej, jag tycker att du ska göra precis som du vill, är du lycklig så är jag också lycklig.
och så blir jag helt lipig över mina fina barn, att vi pratar och diskuterar kring vägval och jobbiga ideal och att de lyssnar på mig, att de känner att de kan ringa och fråga om vad som helst när som helst och vi pratar om det och sen kanske de inte alltid lyssnar på mina råd eller gör som jag skulle ha gjort, men det är ju inte poängen. utan att vi är en familj och har en relation på ett sätt som jag och mina föräldrar aldrig någonsin har haft. och det känns för jävla bra. på något sätt har man väl ändå lyckats göra något rätt.