men alltså min jävla mamma va. idag ringde hon mig på jobbet, frågade om jag var upptagen och blev sen missnöjd när jag sa "nej, inte om det går fort", för nu passade det ju HENNE att ringa. men suck, varför ens ringa någon på jobbet om man INTE är beredd på att man kan ringa olämpligt? (ja, jag vet att man kan låta bli att svara, men det funkar liksom inte på min mamma. svarar man inte blir hon övertygad om att något ospecificerat men hemskt har hänt, jag kan ha kört i diket och dött, alternativt blivit kidnappad, våldtagen, mördad, eller åtminstone befinner mig på sjukhus. då ringer man, om man är min mamma, om och om igen tills någon svarar och sen blir hon nästan arg när det INTE har hänt något utan man bara inte haft möjlighet att svara. "avvisa samtal med meddelande" funkar ibland, men det är alltid att man, alltså jag, måste ringa upp så fort det bara är möjligt, för det kan väl inte finnas så mycket i världen som är viktigare än att svara när hon ringer. okej, slut på världens längsta parentes nu).
ja, men i alla fall. det hon ville var att prata om lille O:s kalas (igen), som ska vara nästa helg. hon har ju redan ringt minst två gånger och dividerat om att de "nog" inte tänker komma utan de kommer på A:s kalas i slutet av mars istället. JAHA, men nu ville hon i alla fall att jag skulle köpa "någonting som O önskar sig" så att han fick ett paket från dom på sitt kalas. alltså, ena sekunden så är O så liten att han absolut inte fattar vem som är på hans kalas och vem som inte är det, och nästa sekund så är han tydligen så slug att han kan registrera vem av de icke närvarande som ändå ger presenter via ombud. inte illa av en som ska fylla 2 får man ju säga. men jaha, OKEJ DÅ, eller för att slippa en lång diskussion om vad lille O kan tänkas fatta eller inte så lovade jag att fixa något. sedan avslutades samtalet med någonting om lille A:s kalas. avslutade samtalet med en gnagande känsla av att någonting inte stämde, kollade kalendern och insåg att helgen då lille A:s kalas är så ska jag träna personspår med valpen både lördag och söndag. inget konstigt egentligen, spårningen är på förmiddagarna och inte särskilt långt hemifrån, kalaset är på eftermiddagen, gott om tid att hinna med både spår och kalas, däremot ingen tid alls att ta hand om två jättebebisar till föräldrar.
alltså ångesten lade sig som världens största betongklump i magen. visst är det kul att BÅDE få ångest av att tvingas umgås med sina föräldrar och att inte kunna göra det? eller det är ju förstås en BEFRIELSE att slippa, men dels hänger detta ändå som ett jävla damoklessvärd över en för undan kommer man inte, plus att det ska alltid blir tjafs när det inte blir som min mamma har tänkt sig.
GAH. kände att jag var tvungen att ta tag i detta omedelbart istället för att vänta tills A:s kalas närmade sig, så jag ringde upp min mamma så fort jag kom hem. sa att jag tittat i kalendern och att vi var upptagna på lördagen och på söndag förmiddag, så de kunde kanske förbereda sig mentalt på att bara komma ner över dagen. NÄHÄ, det gick förstås inte, det var för jobbigt att köra så långt på en dag, "din far är faktiskt närmare åttio" påpekade min mamma och och fick det att låta som att han var både halt och lytt och i det närmaste hasade sig fram med rollator och inte som den krutgubbe som både joggar och åker skidor och arbetar i skogen flera gånger i veckan som han i själva verket är. och det har ju aldrig hindrat honom från att köra bil hit annars, båda mina föräldrar kör bil så gott som dagligen och har så gjort i alla tider eftersom de bor så långt från ära och redlighet att det inte finns någon kollektivtrafik. men nu var det plötsligt OMÖJLIGT, lika OMÖJLIGT som att de skulle kunna dela upp körningen och ta hälften var eller att en körde dit och en hem eller TOG TÅGET eller vilket jävla motherfucking alternativ som helst. nä, nu var de urgamla och jätteskröpliga, och OKEJ, jag hade köpt den förklaringen om det hade varit den förklaringen. fast det var det ju inte, utan sen kröp det fram att de inte ville "åka fram och tillbaka bara för att gå på kalas" utan då ville de passa på att göra något mer när de ändå var här, "till exempel umgås med er". så om inte vi kunde härbärgera dom under helgen då A:s kalas är så tänkte de inte komma alls. och OKEJ, FINE, inte min förlust utan deras. men sen kommer då kravet på att det ska fixas fram ett nytt datum som de kan komma och fira barnbarnsbarnen på, ett extrakalas alltså. och jag förklarade att det är inte så lätt FÖR MIG att skaka fram ett datum när alla kan. N jobbar ungefär varannan helg, D jobbar vissa lördagar och då företrädesvis de helger då N inte jobbar, och de futtiga tillfällen de är lediga samtidigt kanske inte ett jävla EXTRAKALAS står överst på deras dagordning. och jag har ju den dåliga smaken att boka in hundkurser och träningar och tävlingar på helgerna och är inte beredd att bara stryka det hur som helst, inte för ett jävla EXTRAKALAS.
så jag försökte förklara för min mamma att jag varken har N:s schema, D:s schema eller någon aning om när, om någonsin, ett sådant extrakalas skulle kunna låta sig göras, men hon lyssnade inte på det örat utan bara "nu får du i uppdrag att ordna ett sådant datum".
ringde till N och beklagade mig, och vi skummade igenom våra kalendrar lite snabbt bara för att konstatera det vi redan visste, att det inte kändes speciellt sannolikt att få till något extrakalas. och sen bara, men vad fan HÅLLER VI PÅ MED? här sitter vi och nästan slår knut på oss själva för att försöka hitta ett datum som passar, NÄR DET REDAN FINNS TVÅ DATUM FÖR KALAS SOM REDAN ÄR BESTÄMDA, det bara passar inte mina jävla föräldrar och då ska plötsligt alla andra ändra alla sina planer?
det är inte så jävla lätt när man är uppvuxen i familjen dysfunktionell och man inte riktigt vet vad som är normalt och vad som är sånt som bara händer i vår familj. men jag känner att näe, nu får det väl fan i mig vara NOG. nu får dom antingen komma på dom datum som är bestämda och lösa logistikfrågorna bäst fan de vill, eller så får dom väl helt enkelt strunta i det. eller håller man på så här i alla familjer? att man bestämmer ett datum när det ska vara kalas och så är det någon som inte kan och då måste man ordna någonting EXTRA för den eller de personerna, håller folk verkligen på så eller är det bara i min familj?
och hur som helst, det kan väl rimligtvis inte vara MITT ansvar att styra upp andra människors barnkalas så så att det ska passa mina föräldrar? som dessutom är pensionärer och har ALL TID I VÄRLDEN, till skillnad från alla oss andra. nä, men då ska jag plötsligt gå omkring med ett svintungt ok av dåligt samvete för att jag råkar ha ETT LIV som även utspelar sig på helgerna, och när jag har någon helg över vill jag kanske umgås med MIN FAMILJ (dit jag alltså verkligen inte räknar mina föräldrar) och bara vara hemma och ta det lugnt.
fy fan. jag är helt dränerad på energi nu. ni ser hur det är. om mina föräldrar ska komma hit är jag ett vrak på grund av att jag inte står ut med att umgås med dom, nu när jag med största sannolikhet har styrt undan deras besök så kan jag knappt andas. för vad som ligger framför oss, eller mig, är ju diskussionen där det ska klargöras att det inte FINNS några helger där det passar att de kommer för att fira sina enda barnbarnsbarn, för det är ingen som faktiskt har lust att ordna några jävla extrakalas bara för att de inte orkar köra och inte vill köra "så långt bara för ett kalas". till skillnad från när vi har det årliga sommarkalaset från helvetet in my home town då, men det är ju uppenbarligen skillnad på trettio mil härifrån och dit kontra därifrån och hit.
ALLTSÅ JAG ORKAR FAN INTE MED DET HÄR.