om några veckor ska vi ha födelsedagskalas för lille O, och N och D skickade ut inbjudan för flera veckor sedan. häromdagen pratade jag med L, jag frågade om han skulle komma och han sa att han inte visste, men troligtvis inte. jag sa att oavsett vilket så är det artigt att höra av sig till den som skickar inbjudan och tacka ja eller nej eller säga att man återkommer, och L lyssnade intresserat och ställde frågor och jag blev lite glad, för han FÖRSÖKER ju hantera sin asperger, han ANSTRÄNGER sig ju (åtminstone emellanåt) för att det ska fungera med omgivningen. och sen pratade jag med N och hon sa att min mamma hade hört av sig IDAG, för att svara på en inbjudan som alltså kom för flera veckor sen, för att säga att de "nog" inte kommer. jag VET att de inte kommer, för det sa min mamma till mig när hon ringde i slutet av förra veckan, och om man inte tänker komma så kan man väl lika gärna säga det, och gärna till den det berör och inte hålla med med en massa "nog". skälet till att de "nog" inte kommer är för att lille A fyller år i slutet av mars och då tycker de att de lika gärna kan passa på att fira båda två, för "O fattar ju ändå inte att vi är där för hans skull". nä, det är klart att om man aldrig någonsin lägger två strån i kors för att skapa en relation med barnbarn eller barnbarnsbarn så är det väl klart att de inte fattar att den personen är där "för deras skull".
fast jag VET ju vad det handlar om. det handlar om att mina föräldrar, eller jag ska väl säga min mamma, för min pappa får liksom bara hänga med på vad mamma bestämmer, helst vill att när vi träffas ska det bara vara vi i vår del av släkten, och därför "passar" aldrig datumen för de officiella kalasen/julfirandena utan de ska alltid ha någon speciallösning så att de slipper träffa D:s släkt (som för övrigt är rätt laid back och inte alls speciellt jobbiga att umgås med). officiellt heter det ju att det är "onödigt att åka två gånger när de fyller år så nära varandra". det är 6 veckor mellan födelsedagarna och de har knappt 25 mil att åka och är pensionärer och har all tid i världen och inte särskilt dåligt ställt ekonomiskt. de VILL ju inte, det är ju vad det handlar om, och okej, fine, slipp då, men kom då inte med en massa förljugenheter om varför inte. och framför allt: lämna besked till den det berör och gå inte via ombud.
och jag blir så trött på min bortskämda och självupptagna mamma som inte är beredd att bjuda till för fem öre så fort någonting blir det minsta jobbigt och obekvämt för henne och som kräver att man ska dansa efter hennes pipa jämt, jämt, jämt. och så tänker jag på min fina L, som ändå försöker hänga med i det sociala spelet trots sitt handikapp, som lyssnar och försöker suga i sig information om hur man "ska" göra. även om han kanske inte lyckas alltid så försöker han ju åtminstone. till skillnad från somliga som har förutsättningar men som skiter i det. GAH.
i övrigt: djävulsk inflammation i min ena hallux valgus, svullet och ömmande. inte blev det ett dugg bättre av att jag slog ihop båda stortålederna när jag skulle göra ett "spänstigt" jumping jacks-hopp på träningen igår (jag hade inga skor så det blev liksom benknota mot benknota och AJSOMINIHELVETE). på jobbet funkar ingenting och jag sitter och väntar på någon IT-kille som ska komma och hjälpa mig. ska på föreläsning efter jobbet och kommer inte att komma hem förrän jättesent, typ långt efter läggdags. men, jaja, det blir säkert bra.