I want

Jazzie 2014-02-01 13:00 (2 kommentarer)
Jag har galna cravings idag. Har ätit min lunch men är långt ifrån tillfredsställd. Min hjärna har koll på allt som finns tillgängligt.
- De hembakta chocolate chip cockies med vit choklad som vännerna hade med sig på nyår.
- Saffransbullarna Sambon bakade i december.
- Blåbärsmuffins som är från någon fika jag inte längre minns.
- Pepparkakor.
- Havreflarn.

Min frys verkar full av gamla bakverk. Sambon åkte iväg och handlade. Allt jag ville ha var en stor påse Gott & Blandat. Fast det är inte sant. Jag vill ha en massa mer. Sjuka mänger massa. Trodde jag skulle åka dit. Att jag skulle plocka upp en chip cockie ur lådan. Men lyckades bara ta kaffekoppen.
Sakta, sakta lägger sig begäret. Kanske klarar jag mig den här gången. Det vore en seger.

Helgerna är tuffa. De är för stillasittande och sysslolösa. Men jag orkar inte just nu mer än vad jag gör.
Sambon och jag har det lite tufft nu. Av någon anledning (januari kanske?) så har vi svårt att mötas i samma stund. Det är som om vi ser förbi varandra. Till och med när vi pratar så missar vi varandra. Vi försöker, det gör vi båda. Men vi lyckas inte försöka samtidigt. Och när man vid ett försök inte får den respons man önskar så orkar ingen av oss traggla vidare. Utan vi släpper besviket och sjunker undan.

Se där. Nu har jag skrivit av mig. Kaffet är slut och begäret har släppt. Kakorna får ligga orörda. För den här gången.

Ha en bra dag.

Anni

Starkt! Heja!
Och du, hångla upp sambon! ;-)

2014-02-01 21:08:06

c.

Cockies! Bästa freudianska felskrivningen någonsin.

2014-02-01 22:44:07


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte