Jag vill känna en kines

Jazzie 2014-01-15 13:57 (4 kommentarer)
Det låter kanske lite konstigt. Varför just en kines?
Där jag jobbar har vi en hel del kineser som jobbar. Tyvärr ingen som jag jobbar med. Men de är här. Och det verkar som de allra flesta har med sig matlådor till lunch. Så i lunchtider sitter de i sina grupper i lunchrummet och pratar sitt språk jag inte förstår och äter sina matlådor. Och det är vad de har i matlådorna som är så spännande. Det ser så gott ut. Tänk, hemlagad kinamat. Det är inte ens samma maträtter som serveras på våra kinaresturanger. Jag skulle vilja liksom slå mig ner vid dem med en gaffel och sen prova all deras mat.
Men så gör man ju inte. Inte jag i alla fall.
Jag jobbar inte med någon utav dessa matlåde-kinser. Inte ens så där att man får säga hej-hej i något jobbsammanhang. Och det känns lite befängt att ge sig fan på att lära känna en kines för att i det längre perspektivet få smaka av hens mat. Det är en mäklig grund att söka vänskap. Tycker jag. Visst, det kan ju visa sig ge en massa annat, men det tar ändå emot att söka kontakten när den verkliga dragningen är maten.

En nonsenstext, I know. Men jag var bara tvungen att få ur mig det. Idag var det oerhört lockande måltider som åts ur de där lådorna.

Betty

Men det är väl ingen konstig anledning! Sätt upp ett anslag på anslagstavlan, "Jag vill byta matlåda med nån med kinesisk mat i lådan", då får du ju bara svar från nån som är intresserad av att byta och tränger dig inte på och låtsas att du vill nåt annat.

2014-01-15 15:16:48

Elaine

Äh! Snacka med dem. De blir säkert bara jätteglada över att få berätta och kanske bjuda på sin mat.

2014-01-15 19:30:26

Anni

Tänk om dom är lika nyfikna på din typiska svenska falukorv? Win-win-situation?

2014-01-15 22:43:43

kicko?

Och jag drömmer om en persisk kompis av samma anledning, typ... =)

2014-01-16 00:10:18


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte