Jag vill känna en kines

Det låter kanske lite konstigt. Varför just en kines?
Där jag jobbar har vi en hel del kineser som jobbar. Tyvärr ingen som jag jobbar med. Men de är här. Och det verkar som de allra flesta har med sig matlådor till lunch. Så i lunchtider sitter de i sina grupper i lunchrummet och pratar sitt språk jag inte förstår och äter sina matlådor. Och det är vad de har i matlådorna som är så spännande. Det ser så gott ut. Tänk, hemlagad kinamat. Det är inte ens samma maträtter som serveras på våra kinaresturanger. Jag skulle vilja liksom slå mig ner vid dem med en gaffel och sen prova all deras mat.
Men så gör man ju inte. Inte jag i alla fall.
Jag jobbar inte med någon utav dessa matlåde-kinser. Inte ens så där att man får säga hej-hej i något jobbsammanhang. Och det känns lite befängt att ge sig fan på att lära känna en kines för att i det längre perspektivet få smaka av hens mat. Det är en mäklig grund att söka vänskap. Tycker jag. Visst, det kan ju visa sig ge en massa annat, men det tar ändå emot att söka kontakten när den verkliga dragningen är maten.

En nonsenstext, I know. Men jag var bara tvungen att få ur mig det. Idag var det oerhört lockande måltider som åts ur de där lådorna.