Januari

Det är så surt hemma nu. Alla är sura. Och trötta. Och griniga. Till och med barnen är det. Kanske det är vi som har smittat dem för en gång skull.
Trots att snön nu äntligen har kommit och att det faktiskt var soligt och fint igår, så är det lite för sent. Jag har redan gått ner mig fullständigt i geggamoja och jag är less. Även bra saker har en skitig kant.
Jag vet att det var ledigheten i julas som sänkte mig. Att vara ledig utan ens tillstymmelse till en gnutta sol. Det tog den sista glädjestrålen ur mig. Jag kände det så tydligt den där sista veckan när man vaknade och möttes av ännu en mörk regntung dag. Det är som när hela sommarsemestern regnar bort. Det pajar allt.

Sambon och barnen är inte mycket bättre än jag.
Imorse fick Grodan en spark av Tusse som inte alls såg att han låg precis vid hennes fot.
- TUSSE! AAAJJJJ, du sparkade mig, vårlade han i hennes ansikte.
- Så, ta det lite lugnt nu, försökte jag. Hon såg inte dig. Det var inte med meningen.
- Jooooo, det var det visst.
- Nej, det var det inte. Så lugna dig nu och sluta skrika.
Grodan ligger kvar i sängen tyst, men tydligt sur.
- MAMMA JAG MÅSTE KISSA, vrålar han efter en minut i tystnad
- Gå och kissa då.
Med klampande steg, för att verkligen visa hur sur och arg han är,går han iväg till toaletten. Han kissar och kommer tillbaka utan klamp. Öppnar dörren och vrålar lika argt som tidigare
- MAMMA! FÖRLÅT!!
Sen smäller han igen dörren.
Det var en sån härlig mix av känslor i min pojke. Att både vilja be om ursäkt med samtidigt vara så arg fortfarande. Jag blev fnittrig samtidigt som en del av mig blev helt matt. Bara det inte blir en sån morgon, då ingenting passar och allt är fel. Jag orkar inte en sån morgon idag, tänkte den gnälliga Jazzie.

Och det är det som är januari 2014. Allt är verkligen inte skit. Det finns ljuspunkter och trevligheter. Men i mig finns en så trött och svag människa att allt hon orkar tänka på är hur jobbigt saker och ting är.
Jag upplever inte januari. Jag lever knappt januari. Jag uthärdar.